Träningsglädje

Jag kände mig lite trött i benen idag men det försvann till kvällen. SÃ¥ passande – jag hade en straffrunda med Grabben inplanerad. Grabben behöver inte straffas, han har börjat med sin envisa löpbandsträning och har dessutom anmält intresse till Boston marathon, han var inkallad för att agera hare och peppcoach. Jag utnyttjar honom alldeles för dÃ¥ligt för detta ändamÃ¥l. Det beror mest pÃ¥ att han inte är sÃ¥ pigg pÃ¥ att följa med efersom jag ibland blir frustrerad pÃ¥ honom för att han säger fel saker. När jag är supertrött och har hälften av en distans kvar sÃ¥ kan han säga ”bra, nu är det hälften kvar” och dÃ¥ känns det som en evighet och sÃ¥ blir jag frustrerad. Det där har visserligen bara hänt 4 gÃ¥nger pÃ¥ alla de rundor som vi sprungit ihop under de snart 4 Ã¥r vi varit tillsammans, men Grabben uppfattar det som att det händer jämt…

Den nytvättade lila Craftjackan kändes rätt sÃ¥ tight när jag drog den pÃ¥ mig och jag vet inte om det är jag som expanderat eller om det är jackan som krympt i tvätten. Den har visserligen tvättats ett gäng gÃ¥nger förut men tanken pÃ¥ att jag skulle ha expanderat tilltalar mig inte och jag vet att jag har otur när jag tvättar. För inte sÃ¥ länge sedan krympte jag Grabbens tröja frÃ¥n Lindeberg (det blir dyra engÃ¥ngsartiklar konstaterade Grabben torrt) och imorse upptäckte jag till min fasa att min sprillans nya röda sport-bh pÃ¥ nÃ¥got sätt hamnat i en vit tvätt. Jag vÃ¥gade knappt hänga upp plaggen, än mindre säga nÃ¥got till Grabben, sÃ¥ det var med en oändlig suck av lättnad som jag konstaterade att inget vitt blivit rosa. Rosa är fint, men inte pÃ¥ hälften av kläderna i vÃ¥r garderob…

Löpningen gick över förväntan. Antingen för att Grabben sprang med och coachade, eller för att det var mörkt. Jag springer alltid bäst i mörker. Vi började med 10 minuter lÃ¥ngsam uppjogg, 10 minuter utanför bekvämlighetszon, 10 minuter pÃ¥ max och 10 minuter nedjogg. Jag upplevde det som väldigt kontrollerad löpning men när jag var klar fick jag skäll. Och det var berättigat. Jag släpper ju inte pÃ¥ den där kontrollen som ska ta mig frÃ¥n en puls pÃ¥ 90% av max till närmre max. Jag kan prata alldeles för snabbt efter 10 minuters maxlöpning och jag kan spurta alldeles för mycket de sista 2 minutrarna. Dessutom kan jag springa nedjoggen alldeles för enkelt. Jag gjorde inte mycket rätt detta passet alltsÃ¥, ja enligt Grabben i alla fall… (men det känns bra i kroppen, i flÃ¥set och i benen och det är jag nöjd med)

Jag pustar ut över en häck på Sannarps tartanbana någon gång under sommaren. Jag kom nog högre i puls då än nu. Å andra sidan sprang jag kortare intervaller och vågade kanske mer?

Jag gillar mössor. När jag var skidlärare bodde jag i mina mössor – bokstavligt talat. Mössan ingick i livsstilen. Jag är därför alltid pÃ¥ jakt efter en ny mössa, och hittade en snygg variant frÃ¥n Peak Performance inne pÃ¥ MQ. Gissa vad den kostade!

400 kronor! Fyrahundra jäkla kronor! För en mössa! Crazy! Så väldans speciell var den inte, så jag köpte den inte. Men den är fortfarande rätt så snygg. Skulle ni köpt den för 400 spänn?

När jag känner mig riktigt inspirerad kan jag flytta berg. När jag hör talas om totalt galna bedrifter känner jag ett sug efter att tänja på mina egna gränser. Det är då jag börjar ifrågasätta förnuftet som omgivningen sätter. Är det så hemskt och så extremt och så galet i all sin negativa bemärkelse att våga utmana sig själv? Att vissa bestiger Mount Everest, paddlar runt USA eller åker på ishavsexpeditioner anses som rätt coolt men när jag själv ska göra något som vanligtvis inte görs i en handvändning, ja då är det stopp och belägg och ifrågasättande om det jag pysslar med kan vara direkt farligt.

I mitt tycke har vårt bekväma liv flyttat på gränserna för vad vi tror att vi kan göra. Den ytan som förnuftet huserar inom har krympt betydligt. Förut gav sig sjömän ut på strapatser som varade i flera år och visste inte om de någonsin skulle komma hem igen. Idag ifrågasätts jag när jag ska ut på långpass i 6 timmar. Är jag riktigt klok?

Det är ytterst fÃ¥ som skulle komma pÃ¥ tanken att överhuvudtaget utmana sig själv. Ofta med förklaringen att ”det gÃ¥r ju inte”. Jag läste ett inlägg pÃ¥ diskussionsforumet pÃ¥ Viktklubb om en tjej som undrade om hon skulle ta sig ut och gÃ¥ en promenad nu när det var kallt, mörkt, ruggigt och det blÃ¥ste. Jag har tvÃ¥ ord att säga om det: why not? Jag tycker att den kommentaren är ett typexempel pÃ¥ att vi själva är vÃ¥r enda begränsning.

I Biggest Loser ”gÃ¥ggar” de tävlanden ett marathon, trots kraftig övervikt. Det gÃ¥r inte jättesnabbt, men de flesta fullföljer. Tänk er kicken efter en sÃ¥dan fullföljd utmaning. Jag tycker att det är helt fantastiskt – och ett tydligt bevis pÃ¥ vi är vÃ¥r enda begränsning. Ofta är det i oss själva som vi fastnar. I tankefällan som lurar oss och säger ”nej det gÃ¥r inte”. Tänk vad vi skulle kunna göra om vi bara vÃ¥gar inse möjligheten!