Träningsglädje

SvD-Petra och Grabben har blivit eventfixare! Om du är i Stockholm(strakten) så gå in här och läs vad du ska boka in i almanackan på kvällen den 12 maj!

Jag sprang med personlig coach på lunchen och det var guld värt! Vi värmde upp under 2 km i motig motvind och jag analyserade hur det kändes. Tempot var långsamt men ansträngningen i benen påtaglig. Hjärtat jobbade på och klappade lekfullt i takt till fötternas trummande.

Jag hade redan på förväg valt ut en backe men coachen föreslog en annan. Har man en coach så ska man lyssna till denne. Coachens backe låg på grusvägsaktigt underlag och är runt 150 meter. Längst upp planar den ut till raksträcka och coachen antydde att det är viktigt att inte sluta där backen slutar utan springa på lite till.

Sagt och gjort, det var bara att köra. Första intervallen var rätt sopig. Jag blev väl lite andfådd men coachen tyckte att bättre kunde jag. Klart jag kunde det!

Intervall 2 var jobbig från första början och nu tog jag i, inte bara för att springa uppför backen utan för att springa uppför så fort jag kunde.

Sådär höll vi på 7 intervaller igenom. Det jag märker är hur tydligt mina ben blir trötta. Bara från en intervall till en annan är känslan enorm. De svarar helt enkelt inte. Och ändå tycker jag inte att jag byggde upp någon påtaglig mjölksyra direkt.

Konditionen är det inget fel på. Hjärtat hoppade och studsade och hade rätt kul i motvinden och bland vitsipporna. Men det är klart. Hjärtat får slita hårt för att dra runt på mig och mina äventyr och borde vara i toppform eftersom jag inte är särskilt fjäderlätt. Benen däremot får jobba tungt och hårt för att kuta med mig uppför en backe. Inte konstigt de blir trötta rätt så snabbt.

Jacka: Brooks. Tights: Gore.

Det blev en tidig morgon imorse. 05.40 mötte jag upp med Halmstadbloggaren Millbergskan och jag tog en powerwalk i blÃ¥sten. Jag märkte det inte sÃ¥ mycket dÃ¥ men det märks nu: jäklarns vad det blÃ¥ser!! Jag hoppas jag fÃ¥r medvind när jag ska springa mina backintervaller lite senare men det är förmodligen för mycket att hoppas pÃ¥…

Jobbet snurrar pÃ¥ för högvarv och hade jag varit en annan person hade jag tänkt ”nej jag har inte tid att gÃ¥ och träna, jag jobbar in lunchen”. Eftersom jag är den jag är vet jag att när jag gÃ¥r och tränar pÃ¥ lunchen sÃ¥ frigörs det sÃ¥ mycket mer kapacitet i min rätt sÃ¥ kloka hjärna. Grubblet som blockerar försvinner och mer kreativitet och problemlösning fÃ¥r plats. Det blir effektivt i slutändan. Maximal prestanda.

Det knackas på datorn rätt så rejält just nu, till utsikten av en tom frukostskål som ser ut som ett blodbad. Blåbärsbad är rätta ordet. Blåbär och hallon (ett rejält lass ska det va!) tillsammans med kanelkesella är fortfarande frukostfavoriten.