Träningsglädje

Jag har bytt namn pÃ¥ min idé. Half marathon around the world tour blir run around the world tour. Jag kan nämligen tänka mig rätt mÃ¥nga distanser. Kolla in den här listan. Jag kan tänka mig varenda lopp i december. Tyvärr är nästan alla distanser i december maror – men mer tyvärr sÃ¥ gÃ¥r alla lopp pÃ¥ lite väl exotiska platser för min plÃ¥nbok (och jobbschema). Jag skulle dock gärna ta tjänstledigt och ägna mÃ¥naden Ã¥t att springa pÃ¥ diverse ställen där det är varmt och härligt. Folk har ju gjort större bedrifter än sÃ¥. Vad sägs om det chefen?

Andra lopp från listan som skulle vara roliga att springa, och som ligger på lite närmre håll, är en halvmara i Norge i september, en halvmara i Budapest i september, en halvmara i Glasgow samma helg i september som de tidigare två, en mara i Dublin i oktober bara för att det vore rätt så skoj att hälsa på min gamla hemstad igen och för att det inte finns så mycket annat att göra där än att dricka öl och det gör jag ju ändå inte och så den där halvmaran i Valencia i november som jag ägnat rätt mycket tankekraft åt de senaste dagarna.

Första anhalten på min tour blir Berlin. Där ska det springas marathon. Inte jag då, men Grabben. Fast jag får väl ta några löpsteg själv också så att resan kvalar in till min tour. (Loppet är fulltecknat men om det är någon som redan nu har en startplats som inte ska användas så hör av er!)

Jag vill inte springa Stockholm marathon eftersom jag vet att Djurgården kommer att tråka ut mig och påminna mig om tröttheten. Jag vill heller inte springa Stockholm halvmarathon eftersom jag vet att Tantolunden är en jäkla plåga (been there done that).

Jag är ingen fegis men jag har fan inget pannben. En mara eller halvmara skrämmer mig inte nämnvärt men pannbenet är orsaken till varför jag drar mig för Stockholmsloppen. Jag vet vad som krävs när det blir tråkigt och jag vill ju ha kul. Jag vill springa och göra galna grejer utan att behöva leta rätt på något jäkla pannben.

Pannben är ingen förutsättning för att vara lite galen och anta utmaningar. Jag är ett levande bevis på det. Min avsaknad av pannben är dock en anledning till varför jag inte gör samma sak 2 gånger. Ta det där med marathon på löpband som exempel. Vi sprang på löpband och tittade på Vasaloppet i 4 timmar. Sedan kollade vi på störtlopp i en dryg timme då en Österrikare kraschade olyckligt och tvingades amputera benet. Jag hade aldrig sprungit en mara på löpband förut och spänningen gjorde att pannbenet inte var lika nödvändigt. Skulle jag springa igen skulle jag behöva öva på pannbenet. Ingen känsla skulle vara ny längre och det skulle inte finnas någon nyhetens behag att luta sig mot.

Jag har inget pannben men jag är lättlurad. Jag har sprungit 6-timmarslopp, 12-timmarslopp och 24-timmarslopp. Jag känner ingen större lust att springa ett likadant timlopp igen. Däremot skulle jag kunna tänka mig ett 8-timmarslopp eller 10-timmarslopp – det har jag inte gjort förut. Det är nytt och det är spännande och bara därför blir det lite roligt. Ja ni hör ju att jag är lite knäpp!

Min middag igÃ¥r var försklassig. Jag köpte en lÃ¥da jordgubbar pÃ¥ ICA (inga torgförsäljare med extrapriser fanns att tillgÃ¥ klockan 20…) och ett paket keso. Till det strösslade jag över en liten nöt- och torkad superfrukt frÃ¥n en liten mixpÃ¥se jag fÃ¥tt frÃ¥n Blueberry och fantastiskt goda kokosflagor som jag köpt. En toppenmiddag!