Träningsglädje

Varning för oförstÃ¥eligt inlägg som inte ska läsas bokstavligt. Vissa grejer gÃ¥r inte att förklara i ord trots att det är sÃ¥ tydligt i tanken – men jag gör ett försök.

Varför underskattar sÃ¥ mÃ¥nga sig själva (här utgÃ¥r jag frÃ¥n träningsbloggare och i träningssammanhang)? Det är vanligt att bli förvÃ¥nade över sina prestationer. Och det är väl inget fel med det. Men – det verkar finns en skillnad mellan förvÃ¥ning och förvÃ¥ning när resultatet/prestationen överträffade det man trodde.

FörvÃ¥ning 1: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”wow jag kunde”

FörvÃ¥ning 2: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”jag trodde aldrig att jag skulle kunna”.

Det är förvåning nummer 2 som väcker mitt intresse och det är den jag fastnat vid ett antal gånger. Varför tror man inte att man kan? För att man inte tror på sig själv eller för att man har dålig självkoll?

Varför? För att (a) man verkligen inte tror så högt om sig själv, för att (b) man inte vågar säga att man trott så högt om sig själv, för att (c) man har dålig självkoll eller för att (d) man låter omvärlden begränsa tron på sig själv?

Om det är (a) så är det synd. Nog sagt om det.

Om det är (b) så är det farligt likt den smala tjejen i högstadiet (som också var den populära, go figure!) som nöp sig i skinnet och sa att hon var så tjock. Det gick ju inte att nypa sig i skinnet och säga att hon var smal och snygg. Det funkade bättre att andra sa det åt henne istället.

Om det är (c) så låter det konstigt. Man har stenkoll på träningen i övrigt. Tider. Vikter. Reps. Distanser. Dagsformer. Men inte detta?

Och om det är (d) så undrar jag när det är dags att lära oss att vi är vår enda begränsning? Sanningen finns inte i en bok eller i någon annans mun. Sanningen finns i dig och det du gör. Varför tror vi gärna på andra mer än oss själva? Och vad säger det om oss?

Ibland kliver jag ur min roll som träningsbloggare och sätter på mig de glasögon som de som kliver in till träningsbloggvärlden första gången har på sig. Och oj vilken sektliknande företeelse jag kliver över tröskeln till! Engagemanget står högt över öronen och det hejas och predikas och ramsas på ett sätt som får världens alla superlativ att låta futtiga.

Man kan oroas och man kan förfäras (och det gör jag ibland, tro mig!). Men jag tror att en naturlig anledning till varför engagemanget står högt över öronen är för att nischen träning och hälsa sitter i själva jag:et.

Om mitt allra största intresse var att virka skulle jag nog inte skriva att ett visst antal virkade meter om dagen var det bästa som fanns. Eller att jag inte skulle klara mig utan mina virkade meter. Eller att jag blev deprimerad och rastlös om jag inte fick virka. Eller att mitt liv och min glädje låg i virkningen. Eller vad det nu kan vara. För virkningen är ju inte en del av det fysiska jag:et.

Snabbt och väldigt generellt kategoriserat sÃ¥ delar jag för egen del in träningsbloggarna i superlativbloggar, sifferbloggar och tänkarbloggar. Superlativbloggarna är för extrema för min smak, sifferbloggarna kan jag inte relatera till – men tänkarbloggarna ger mig nÃ¥got tillbaka. Träningsinspiration med en stänk av filosofi – surftid med konkret värde för mig och mitt liv.

Just det filosofiska tänket känns rätt specifikt för nischen träning. Förmodligen för att träningsnischen knyter an till jag:et och för många är mer än bara sprungna meter.

Hur går era tankar?

Jag och Grabben sitter ute på balkongen om kvällarna och kollar Biggest Loseravsnitt från Season 8. Deltagarna nämner ibland kaloriintag och kaloriuttag. De verkar äta 1200 kalorier. Och träna bort 6000 kalorier (om man är tjej, 8000 om man är kille) eller träna mellan 4-6 timmar per dag. Och det verkar rimligt om det nu stämmer att det tar 7000 kcal att gå upp eller ner ett kilo och vad deltagarna tappar per vecka. Jag skulle vilja testa upplägget under ett par dagar bara för att se hur det känns. Men det kräver 2 fungerande fötter (annars blir träningen så tråkig och ensidig för min smak) så jag väntar lite.