Träningsglädje

Solen strålar och jag är utsövd. Dessutom sjukt taggad inför ett gäng pass på gymmet. Ska bara ladda med ägg och majonnäs först.

I vårt hushåll har vi (läs: Grabben) börjat med julmust för länge sedan men igår var faktiskt första gången för i år som jag såg adventskalendrar. Jag köpte ingen men jag har en som börjar redan idag i alla fall. Eftersom den räknar ner dagarna fram till 1:a advent så känns det rätt passande.

Jag är en projektmänniska, det vet jag redan. Så ett adventsprojekt passar mig finfint. Utan projekt känner jag mig naken, rädd och exposed. Det är helt enkelt skittrist för att uttrycka mig milt.

Min adventskalender handlar om att komma i form. Jag vill känna mig lika stark som för ett halvår sedan. Jag har tagit känslan för given men när jag pushat mig själv den senaste tiden så har jag märkt att jag är svag(are) än förr. Jag gillar inte att vara svag. Jag gillar känslan av att vara oövervinnerlig och grym mycket bättre.

Jag har några fysiska utmaningar som jag går och filar på men inför kommande vecka räcker det med att jag ökar träningsdosen. Och äter lite bättre. Lite mer protein, lite mer fett. Lite mindre kolhydrater. Lite mer som en kung på morgnarna. Lite mer som en fattig om kvällarna.

Jag börjar inte imorgon. Jag börjar nu! 10-timmarsvecka kombinerat med lågkolhydratskost och 4 tillfällen då jag tränar rörlighet. Igår firade jag mitt projekt med att käka godis och paj. Jag vet, det är inte så man ska göra men skit samma. Så gjorde jag. Jag ska minnas illamåendet från godiset.

Jag är ur form. Det har jag nog varit sedan i vÃ¥ras. Grabben tröstade med att säga att det kanske var positivt eftersom jag fÃ¥tt ett kvitto pÃ¥ vad träningen faktiskt gör (fast man kanske inte alltid märker det). Jo, visst är det sÃ¥ – men andra sidan pÃ¥ samma mynt är inte sÃ¥ rolig.

Jag har inte sprungit sedan slutet av juni och jag har inte styrketränat fokuserat sedan slutet av sommaren. 2010 har hittills inte varit mitt Ã¥r. Eftersom jag inte vill utmana min olycka särskilt mycket sÃ¥ har jag tagit det lite lugnt och att komma igÃ¥ng igen är svÃ¥rt. Jag vet hur man lyfter en tung hantel och jag vet hur man springer flera mil – men jag gör det med en gnagande oro om att det sällan kommer en förvarning innan det ”smäller”.

Idag spranggick jag 1000 trappsteg och det var jobbigare än de förra gångerna jag gjort det. Visst kan dagsform påverka men det hjälper mig inte ett skvatt att hitta på fina ursäkter. Jag vet ju hur jag tränat, och framförallt hur jag inte tränat.

Kläder från Craft och mössa från Peak.