Det har varit intressant att läsa reaktionerna pÃ¥ det här inlägget och var debatten har hamnat. Det bekräftar rätt tydligt talesättet ”we don’t see things how they are – we see things as we are”. Bloggare har relaterat till det utifrÃ¥n ett helt annat syfte än det skrevs. Ibland undrar jag om man verkligen läste alla raderna?
Jag menar inte att träningsbloggare tränar för mycket. Herregud – jag vet ju hur jag själv tränar. Otroligt mycket! Och lite för ovarierat för att det ska hÃ¥lla i längden.
Mitt inlägg handlade inte i första hand om bloggar alls. Det handlar om träningsbranschen! Om instruktörer som inte fÃ¥r betalt som de ska eftersom de ”bara” utövar sin hobby, om att maktfaktorn hos de fÃ¥(!) som styr är extremt hög och om att det är ironiskt (men dock inte fel – vilket jag poängterade!) att det än bransch där människor som haft nÃ¥gon typ av tvÃ¥ngsbeteende – och fortfarande har – som ska inspirera, antingen genom att vara coach, instruktör eller (det är nu det kommer, det lilla ordet som folk har hakat upp sig pÃ¥) – träningsbloggare.
I ett annat inlägg konstaterades att hälsa inte har med antalet träningstimmar att göra – utan inställningen snarare än handlingen.
Jag vet att misstolkningar i allra högsta grad beror pÃ¥ den som för ut budskapet. Men Ã¥ andra sidan – we don’t see things as they are, we see them as we are. Och vi är ju faktiskt bara träningsbloggare. ”Bara människor”. Men om vi inte inser vÃ¥rt ansvar ja dÃ¥ vill vi bÃ¥de äta kakan och spara den. NÃ¥gonstans fÃ¥r vi faktiskt bestämma oss. Vi vill inspirera – men vi vill inta ta nÃ¥got ansvar?
