Träningsglädje

Vattenfallet Brudslöjan som faller precis över den norska gränsen bortanför Storlien kan vara Åres absolut bästa vattenfall. Ristafallet och Tännforsen i all ära; men det är något alldeles särskilt med att komma så nära ett vattenfall att det liksom slår direkt emot en när man står nere vid dess fot. Och att stå alldeles nära där det stupar rätt över kanten och känna förnimmelsen av svindel i benen.

Brudslöjan har precis allt; förutom ett kommersiellt intresse som gör att det inte är så välkänt och omskrivet. Och så var det ju detaljen att det faktiskt inte ens ligger i Sverige, utan några meter från riksgränsen. Vilken otur för Sverige!

Vattenfallet ser ut precis som en brudslöja när man står längst nere där det forsande vattnet landar, i Teveldalen. Uppe i luften ser man spår av Rypetoppen som är en stor äventyrspark som smälter in fint i naturen, med ziplines och andra höghöjdsgrejer i trädtopparna.

Det är så knasigt att tänka att mammutar gått och betat här under samma tid som själva vattenfallet formats. Mammutarna har försvunnit – men det 24 meter höga vattenfallet finns kvar och är oföränderligt från år till år, även om det säkert formats om en hel del sedan istiden då kanjonen började formas.

Att hitta till Brudslöjan är enkelt; åk förbi tullstationen mot Norge och stanna till där du ser en träportal på vänster sida som visar var stigen börjar. Leden är spångad men det är rätt blött på sina ställen. Har det regnat så kan stenarna vara hala – var försiktig! Branta trappor leder ner vidare ner till vattenfallet. Härifrån finns också en stig som går ner till Teveldalen.

Jag tog med mig min kompis Pernilla till Brudslöjan igår kväll; det var en perfekt och alldeles lagom hike en måndag efter jobbet. Det hade regnat under dagen men så sprack det plötsligt upp till kvällen och vi fick en dos ljuvligt solsken. Bra måndagskväll!

Jag har inte vågat yppa ett ord om det här på bloggen; men jag har hunnit tänka på höst och vinter så himla många gånger redan. Trots att det idag bara är den 18 juli. Tänk vad kul vi har det nu – och vad kul vi ska ha det snart! Jag kan se oktobers höstrusk framför mig; med fyllda vedkorgar och piskande regn utanför fönstret. Jag kan se mörka december med sitt ljuvliga snötäcke och nydragna längdspår i dagsmörkret. Och tidiga morgnar i skidliften och julmys i fönstren. Och jag kan se krispiga dagar i februari och mars med sitt senvintersolsken. Och sedan är vi tillbaka i sommarlängtan och våra junidrömmar.

Typ så går året och jag gillar varenda årstid så mycket!  Nedan ser du hur vintern såg ut förra året; från den första frosten i Hälsingland till hösten i Stockholm och de längsta vårvinterdagarna i Åre. Ljuvligt är det! Men jag förstår att inte alla delar min åsikt. Vad känner du? Och hur ligger du till i din sommarkänsla?

Min sista dag i Örnsköldsvik tillbringade jag i löparskorna – Linda visade mig den delen av Lotsstigen som går mellan Stubbsand och Skeppsmalen i den allra norraste delen av höga kusten. Jag var så glad att få se lite stig (och massor av klippor) under min helg vid den här norrlandskusten jag hört så mycket om – tack Linda för att du gjorde dessa 10 km med mig.

Lotsstigen användes förr (från 1790 och framåt) av lotsarna som tog stigen för att hjälpa skeppen komma rätt. 2006 återinvigdes leden som är väldigt bra skyltad; förutom den delen som egentligen är en omväg och går ut mot Tennudden. Där får man hoppa en del på klippor utan skyltning som visar vägen.

Eftersom vi tog leden mellan två ställen; Stubbsand och Skeppsmalen, så parkerade vi en bil i Stubbsand och en bil i Skeppsmalen. Totalt fick vi ihop 10 km eftersom vi sprang – och gick – några extrarundor (fullt medvetna sådana). Under vår mil fick jag se såväl sandstränder som klippor, skog och många många fina hus med sjötomt. Vi sprang över mark som varit samernas sommarviset fram till 1900-talet och genom fiskeställen. På ett ställe hittade jag en parkerade snöskoter som jag var tvungen att ha på bild och på ett annat ställe sprang vi några steg på en sandstrand och såg hur sanden räfflade sig under vattenytan. Det var en riktigt bra upptäckarstig!

När vi kom fram i Skeppsmalen köpte vi en Fanta och så gick vi upp på Skeppsmalens klippor och mediterade till synen av hav och horisont. Skeppsmalen är ett fiskeläge som funnits sedan sent 1600-tal och den där fyren som står längst ute på klipporna används än idag.

Så småningom åkte vi hemåt i en Jaguar cab som Linda har som sommarbil – och så plockade vi upp min egen bil där vi började vår tur. Lite senare körde jag hem till Åre och möttes av en parkeringsplats utanför mitt hus där prick alla parkerat tvärtom mot för vad man ska – och vad alla andra någonsin gjort.

Är du nyfiken på Lotsstigen så ska du klicka här för karta och beskrivning!

> Här är inlägget från min första dag på Höga kusten!