Träningsglädje

Det är knappt så jag vet hur det gick till men jag är anmäld till Cykelvasan 2012 och ska cykla från Sälen till Mora. I tävlingsklassen dessutom! Det är egentligen perfekt för min cykelsatsning inför nästa år och jag är nöjd med att Cykelvasan som går av stapeln den 11 augusti nästa år är 9 mil lång – och inte 18. Däremot går den i terräng vilket är en helt annan bit kaka som jag ser fram emot att bekanta mig med.

Vi är några stycken i Bloggar om träning som ger oss in i detta äventyr ihop i ett samarbete med Vasaloppsorganisationen och det ska bli hur spännande som helst att se om cykelsporten kommer bli det nya svarta. När anmälan till Cykelvasan öppnade för några dagar sedan läste jag bland mina Facebookvänner och på Twitter att det var en rykande åtgång – 9000 cyklister anmälde sig på direkten och loppet blev fullt på 48 timmar! Det finns fortfarande plats på distanserna 30 och 45 km som jag tycker låter mindre smärtsamt för rumpan…

Nu när jag har ett r i k t i g t cykelmål nästa år ser jag fram emot vinterns cykelträning inomhus. Jag ska hitta tillbaka till starka cykelmuskler och orka trycka på både på racer och mtb. Jag ska ge mig in i mountainbikedjungeln och se vad jag behöver ha för hjul med mig in i det här äventyret. Superskoj ska det bli – jag tror aldrig jag haft såhär lång framförhållning inför ett lopp av något slag förut. Nu gäller det bara att ta vara på tiden och förberedelserna!

Det går att cykla bansträckningen för Cykelvasan redan nu, om man så vill. Sträckan är markerad med gröna skyltar och grön färg och karta finns här. Arrangörerna har investerat miljontals kronor för att skapa bra cykelspår och jag hoppas kunna åka upp och cykla bitar av banan efter kommande vintersäsong! Nu först: vintercykelträning (och kanske lite racercykling om jag hinner innan det blir svinkallt?)!

Bild från Cykelvasan

Det är jobbigt med backar alltså, det kan jag konstatera efter 10 km ute på Lidingö. Det var både bra och dåligt att det blev flaskhals direkt i första backen efter 100 meter. Det gjorde att jag inte förivrade mig – samtidigt tappade jag tid i början. Jag hade ordentligt med energi i benen och kunde använda de snälla utförslöporna för att sträcka ut – och springa om. Då gick det grymt bra!

Vid 6-7 km blev det tungt. Abborrbacken kändes brantare än alla andra gånger jag tagit den och det var här någonstans jag började få nervkläm i tårna – en ordentlig akilleshäl! Jag känner det ibland, bland annat vissa dagar när jag åker utför – eller i vanliga skor. Den här gången gissar jag att det berodde på just utförslöporna.

Eftersom det gick sämre kunde jag fokusera mer på att ha roligt under en söndagsjogg än att springa snabbt. Jag vet att det låter äckligt klämkäckt men grunden till all löpning – och all idrott – måste vara att ha roligt! Visst blev jag irriterad på de som gick i bredd uppför alla backar, även där det var platt, och hindrade de som ville springa. Och damen som ställde sig för att stretcha mitt på stigen var väl inte så smidig. Jag tänkte att hon säkert var från Lidingö för hon såg väldigt stilig ut – och att hon, likt man gör i Saltsjöbaden (vilket är lite samma lika) parkerar lite var hon vill och även gör lite hursomhelst också i andra sammanhang.

Jag sprang i mål nästan 10 minuter efter min Tjejmilentid men var glad ändå. Jag hade det roligt därute på banan nervkläm och lite seghet till trots. Dessutom hade jag fint sällskap innan och efter loppet – roligt att Grabben hejade på mig för en gångs skull, annars är det mest tvärtom.

Om 3 veckor åker jag till Amsterdam för att springa sista loppet för säsongen och det vore väl själva f*n om jag inte fick till några intervaller innan dess!

210. 550. 170. 535. 370. 360. 304. 779. Så har antalet tränade minutrar registrerats på min Funbeat de senaste veckorna. Ändå säger jag att jag brukar träna runt 10 timmar i veckan när folk frågar. Jo, tjena. Man kan inte leva på gamla meriter.

779-minutersveckan är från en av mina 2 semesterveckor i somras när vi hade besök från först Emil och sedan Mia – givetvis körde vi Halmstadguidning i löparskor. 550-minutersveckan tränades egentligen på typ 3 dagar med fjällöpning och massyoga. Summa summarum är att min träning har varit allt annat än konsekvent den senaste tiden. Jag tränar ostrukturerat både vad gäller tid och typ av pass. Ungefär som resten av mitt liv som under dessa veckor varit nedpackat i påsar och resväskor i ett klassiskt kaos. Det är tack och lov snart slut med det – från och med kommande helg blir det ordning och reda bland alla våra saker och i mitt liv.

Först tänkte jag önska att kommande vecka ska gå superfort så att jag kan packa upp i nya lägenheten nästa helg. Men sedan kom jag på att det trots allt är mycket bättre att leva här och nu istället för i nästa grej – så jag ska försöka ha roligt under tiden. För alla vet ju att tiden går fort när man har roligt ändå. Eftersom allt redan är nedpackat i diverse IKEA-påsar, enorma North Faceväskor och en och annan förträfflig Craftryggsäck så behöver vi inte pyssla mer med det – jag kan se till att få in en hej dundrande rolig träningsvecka istället!

Jag ska springa Lidingöloppet typ supersnart, men tänker att jag är återhämtad till imorgon kväll. Då ska jag försöka testa kickboxning! Om jag inte hinner får det bli återhämtningslöpning. Löpning står inplanerat även på tisdag om jag inte kommer på bättre idéer (typ vila?) och på onsdag ska jag spinna. Det ska jag också göra på torsdag. På fredag eller söndag ska jag testa ytterligare en kickboxningsklubb och så hoppas jag få till en träningsdejt med KarinTri eftersom vi snart bor på samma holme. Drömmen vore ju lite yoga på det – också det på min nya holme. Summan av kardemumman hoppas jag blir 10 timmars träning. Det är med den mängden träning jag trivs.

Idag på Lidingöloppet tänkte jag förresten lyssna på podcast medan jag springer. Jag har några olyssnade Jillian Michaelsavsnitt att ta igen. Igår fick jag en stor dos motivation genom att kolla de sista avsnitten av Biggest Loser säsong 11. Olivia (som har PCOS) var en grym deltagare genom hela säsongen just för att hon var så himla mänsklig. Tara, från några säsonger bakåt, var lika häftig – fast av helt andra anledningar. Nu är det dags för säsong 12, första avsnittet hade premiär förra veckan!