Det är jobbigt med backar alltså, det kan jag konstatera efter 10 km ute på Lidingö. Det var både bra och dåligt att det blev flaskhals direkt i första backen efter 100 meter. Det gjorde att jag inte förivrade mig – samtidigt tappade jag tid i början. Jag hade ordentligt med energi i benen och kunde använda de snälla utförslöporna för att sträcka ut – och springa om. Då gick det grymt bra!
Vid 6-7 km blev det tungt. Abborrbacken kändes brantare än alla andra gånger jag tagit den och det var här någonstans jag började få nervkläm i tårna – en ordentlig akilleshäl! Jag känner det ibland, bland annat vissa dagar när jag åker utför – eller i vanliga skor. Den här gången gissar jag att det berodde på just utförslöporna.
Eftersom det gick sämre kunde jag fokusera mer på att ha roligt under en söndagsjogg än att springa snabbt. Jag vet att det låter äckligt klämkäckt men grunden till all löpning – och all idrott – måste vara att ha roligt! Visst blev jag irriterad på de som gick i bredd uppför alla backar, även där det var platt, och hindrade de som ville springa. Och damen som ställde sig för att stretcha mitt på stigen var väl inte så smidig. Jag tänkte att hon säkert var från Lidingö för hon såg väldigt stilig ut – och att hon, likt man gör i Saltsjöbaden (vilket är lite samma lika) parkerar lite var hon vill och även gör lite hursomhelst också i andra sammanhang.
Jag sprang i mål nästan 10 minuter efter min Tjejmilentid men var glad ändå. Jag hade det roligt därute på banan nervkläm och lite seghet till trots. Dessutom hade jag fint sällskap innan och efter loppet – roligt att Grabben hejade på mig för en gångs skull, annars är det mest tvärtom.
Om 3 veckor åker jag till Amsterdam för att springa sista loppet för säsongen och det vore väl själva f*n om jag inte fick till några intervaller innan dess!
Hej! Sprang också tjejloppet igår, första gången. Och jag håller med, Karins backe kändes jobbigare 🙂 Jag hade dock riktigt tur och slapp massa folk i bredd.. För sånt är riktigt irriterande när man fått upp ett bra fart.. Tur vi hade med vädret! När man sprang där så tänkte jag på hur halt o läskigt det kunde varit i en del av de riktigt branta backarna om det hade varit lerigt o dant! Härligt jobbat i vilket fall 🙂
helt rätt! Är man helt slut när man går i mål har man gjort sitt bästa, problemet för mig var att det blev så tungt att det nästan inte var roligt. Men idag, en dag efter, är det ju i princip bortglömt och så tänker man tillbaka på det och tycker det gick lätt iaf haha
Härligt jobbat, Sara! Du gick i mål med ett leende på läpparna så det måste ha varit ett bra lopp, oavsett tid. Lycka till om tre veckor!
Pilla: ja, bra ide 😉
Annie: ja absolut! måste bara duscha nånstans…
Annica: mycket härligt -nu ska jag läsa ditt blogginlägg
Håller med om att Abborren kändes brantare idag, så det var bara att gå och i Karins var det trafikstockning och då sparade jag lite genom att gå förbi lite folk istället 🙂 Och visst är det härligt när det är kul och njutningsbart mitt i allt det skitjobbiga.
Man ska tänka att aborre är en liten fisk! Bra jobbat, låter som vi ska ta en lunchintervall snart ? 🙂
Bra sprungit Sara!!! ja det var också en stil att stretcha mitt i backen! Det var ju typ lika trångt och stressigt som att gå på rea i spåren. Kanske ska lägga in trängselpass i julrean för att förbereda till nästa år?
Ida: det är jag övertygad om! klara gör man alltid – på vilket sätt och hur det påverkar resten av loppet är en annan femma (jag gick uppför abborrbacken och karins backe idag) men ta det lugnt – och ta hand om dig!!!
Hmm ojoj, det finns alltså en som är värre…har bara hört talas om ”mördarbacken”…blir spännande att se om jag kan träna upp mig på ett år och klara dessa backar 😉
Ida: jaa – den är allra finast när det är tomt på folk!! karins backe är dock värst…
Jag såg dig när du sprang på upploppet, härligt jobbat!! Jag har alltid sagt att jag aaaaldrig ska springa men nu satsar jag på nästa års tjejlopp, ska åka ut och testa den där abborrbacken någon dag tror jag 🙂