Träningsglädje

Innan jag återgår till vardagen ville jag göra mesta möjliga av den här dagen. Så jag åkte till Tällberg. Har varit himla sugen sedan Anna sprang halvmaran där. Det är gigantiskt vackert i Tällberg även om jag inte var så himla road sist jag var här.

I löparskorna gjorde jag några kilometer längs Siljan på en stig som var markerat med rött och orange. Det var det röda jag försökte följa och det gick sådär. Jag visste varken hur långt det skulle bli eller var slingan skulle ta vägen. Efter att ha sprungit ett tag kom jag till en skylt som visade att röda markeringar skulle bli 7.5 km och ledde såväl genom en camping som förbi små ministränder med plats för 2 badlakan. Möjligen 3. Det är fint att springa på små smultronställen. Någon gång skulle jag vilja göra en liten roadtrip med syfte att just springa på fina ställen.

Det började bra. Det var ju asfalt. Även om det var uppför. Gruset efteråt var också okej, inget märkvärdigt. Efter ett tag blev gruset till stenar, men det var fortfarande okej. Det var någonstans där det var hål i marken som det smög sig på. Rädslan. Kilometrar där jag inte hade någon kontroll alls, där folk vurpade lite här och var och där det var himla trångt i spåren. Det kändes som att åka kvällsskidåkning i Åre. Rädslan att jag själv skulle tappa kontrollen var lika stor som rädslan av att bli påkörd av någon annan. Snart dominerade den hela mig. Jag höll hårt i styret. Ville inte tappa det. Håligheterna som cykeln dundrade i var som en puckelpist, fast pucklarna gick nedåt och inte uppåt. Som gigantiska räfflor typ.

Några kilometer innan Risberg (en tredjedel in i loppet) önskade jag mig innerligt någon annanstans och bestämde mig för att kliva av. Jag hade inte ett dugg kul. Jag gillar fart. Men jag vill ha kontroll.

Jag Ã¥kte buss till Mora tillsammans med nÃ¥gra barskrapade (i huden alltsÃ¥) och andra med tekniska fel. Vasaloppsorganisationen är grymma pÃ¥ mycket men det finns en förbättringspunkt. Vi som bröt fick Ã¥ka en buss – vÃ¥ra cyklar skulle transporteras senare. Ingen visste riktigt hur eller när, bara att de skulle finnas i Mora innan klockan 21. FrÃ¥gan som Ã¥terstod var om jag skulle vänta i Mora, kanske ända till kl 21 – eller Ã¥ka 9 mil hem till Sälen och sedan 9 mil till Mora för att hämta cykeln och sedan 9 mil hem igen.

Min cykel kom till Mora innan 21. Strax efter kl 17 var den där och jag sparade några tårar tack vare det. En hel mängd andra gick åt en stund innan. Jag var så himla ledsen och förstod inte varför. Efter en stund vid Siljan insåg jag att det var rädslan som fortfarande satt i kroppen. Den känslan är ovan och överväldigande.

I morgon skiljs jag från min mtb. Den är såld och lämnas kvar i fjällen till en annan lycklig ägare. Den är verkligen fantastisk, min Trek. Den har bara haft fel ägare fram tills nu.

Jag är i Sälen sedan ett par timmar tillbaka. Svor nÃ¥gra gÃ¥nger pÃ¥ vägen upp. Vägarbete pÃ¥ E4:an och massiva köer i Mora. Höll mig nöjd med en spännande ljudbok och var glad över att det trots allt var sÃ¥ fint runtomkring mig. Sprang ett varv pÃ¥ cykelmässan pÃ¥ jakt efter kolsyrepatron. Den storlek jag skulle ha fanns inte med nÃ¥gon gammal (bokstavligt talat) räv sa att jag kunde köpa 2 av de mindre och pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle det funka ocksÃ¥. Jag sa att om det var krÃ¥ngligt sÃ¥ skulle jag strunta i det. Vet ni vad han sa dÃ¥? ”Du kanske skulle börja med bridge istället”! Visserligen skämtsamt, men ändÃ¥. Jag svor en gÃ¥ng till (fast inte högt) och sa snällt att nä, det är nog bäst om jag inte fÃ¥r punktering alls. Det är väl själva fan att man ska vara sÃ¥ trevlig hela tiden.

Medan de andra pratar langningsstrategier har jag fyllt vatten i mina flaskor. Jag är redo för det här nu.

Här bor vi!

Vi får se hur det går imorgon. Jag är inte ett dugg orolig över 9 mil. Mer orolig över att inte ha kul.