När Grabben gick för att träna gick jag till biblioteket. Det måste vara första gången i världshistorien som jag inte tränar när han tränar. Jag hade dock viktigare saker för mig. Jag var tvungen att spana in vad som verkar vara bibeln inför en ”cykelsemester”.

Svenska cykelsällskapet ger ut böcker om Sverigeleden. Jag har bläddrat igenom dem och de verkar dock mer handla om själva servärdheterna längs med vägarna (de sevärdheter som fanns på 90-talet då denna version trycktes). Inte om själva vägarna. På mina 4.5 dagar från Stockholm till Göteborg (eller Halmstad) har jag inte tid med några kulturminnen. Det är bara att cykla som gäller.

I was here!

Bibeln?

Jag ska erkänna att jag inte har bestämt mig angående detta cykeläventyr. Jag måste först avgöra vilket skick cykeln faktiskt är i. Sedan borde jag testcykla den någon mil eller så, för att se hur det verkligen känns. Dessutom bör det påpekas att jag verkligen har urusel ekonomi just nu. Det bästa för min plånbok vore att jag cyklade dag och natt men det förstår jag också att det inte håller. Att sova kostar dock pengar. Att installera vattenflaskhållare på cykeln kostar pengar. Och så borde jag kanske ha spd-clips, vilket kostar pengar.

Grabben är dessutom helt emot mitt upptåg. Från honom har jag noll stöd. Nothing. Zero. Zilch. Han tycker min idé är skitdålig. Istället tycker han att jag ska låta hans föräldrar frakta ner cykeln när de åker (i större bil än min Mini) från Stockholm till Halmstad på söndag. Och att vi sedan kan cykla i Skåne eller något. Och visst har han en poäng i det. Men grejen är att det vore alldeles för förnuftig. Alldeles för vanligt. Alldeles inte jag.

Alla här i Halmstad har en cykel. Inte jag. Det är inte alltid jag har bil heller. Det är ett gissel. Visst är det bra att gå – men det tar sådan tid! Jag har funderat på att köpa en cykel, men kom på att det var en dålig idé. Jag har egentligen redan en cykel. I Stockholm. En mountainbike jag köpte när jag gick i sjuan eller nåt. Den är visserligen lite rostig – men den rullar. Förmodligen skulle det vara en bra idé att ta ner cykeln hit istället för att köpa en ny. En lösning som min plånbok skulle bli glad av.

Det finns ett problem. Hur ska jag få hit cykeln?

Jag har fått för mig att det är svårt att ta med cyklar på SJ:s tåg. Och i Minin jag kör får inte cykeln plats. Inte ens om jag kör nedcabbat. Då återstår ett alternativ: att helt enkelt cykla ner cykeln!

Det är runt 50 mil mellan Stockholm och Halmstad. Bilvägen. Men jag tänker inte cykla E4:an. Först tänkte jag cykla Göta Kanal men det tar mig faktiskt inte till västkusten trots att jag i min dumma enfald trodde att jag skulle komma åtminstonde en liten bit på vägen. Sedan upptäckte jag att Sverigeleden finns!

Nu behöver jag er hjälp: är det någon som cyklat något liknande förut? Tror ni att det är görbart (jag har alltså en helt vanlig mountainbike från 90-talet)? Vad ska jag tänka på? Hur många mil kan man cykla per dag utan att det ska bli en pina? Är detta en realistisk grej att göra? Och om det råkar vara så att just du har stenkoll på Sverigeleden, är det finare att cykla Stockholm-Helsingborg än Stockholm-Göteborg?

(Här kan man läsa om en annan galning som gjort vad jag villa göra)

UPDATE: Jag kommer hem från USA/Kanada söndag 14 juni. Om jag startar måndag 15 juni – kan jag vara framme i Halmstad lagom till midsommar? Blir strax under 15 mil cykling per dag. Om man cyklar 15 km/h (verkar inte vara så snabbt) blir det 10 timmars cykling/dag. Det låter mycket. Men då har jag inte cyklat så snabbt heller… varför finns det inga hastighetsmätare på spinningcyklar för? Då hade denna uppskattning varit mycket enklare!

Jag är ingen löpartalang. För att vara ärlig är jag ganska kass på att springa. Jag löptränar mer än de flesta, men utvecklas inte nämnvärt. Jag är lite av en löparnolla. När man insett en sådan sak finns det två saker man kan göra: lägga ner det där med löpningen, eller fortsätta springa.

När det känts som mest orättvist och omöjligt har jag ägnat en hastig och vårdslös tanke åt att aldrig mer springa. Men när jag fått tänka tanken en gång till så har jag också besinnat mig. Varför skulle jag sluta? Det är för min egen skull jag springer. Ingen annans. Därför har jag fortsatt. Men det är också därför jag ställt om fokus från att komma först till att komma så nära den ultimata njutningen som det bara går. För löpning är njutning!

Jag har gått och längtat efter idag en hel vecka. Tanken att springa ett extra långt långpass har nämligen grott i mig ett tag. Att springa en mara är mer än att springa 2 varv runt Stockholm, eller tillsammans med 40 000 andra i Berlin, eller vilket lopp man nu springer. Att springa en mara kan också vara ett gäng asfaltsvägar mellan åkrar och längs kusten i Halmstad. Alldeles på egen hand och med vätskestationerna i ryggsäcken eller på bensinmackar. Att springa en mara kan vara ägnad en heldag utan rep som dras för att man inte klarade tidsgränsen. En mara kan vara lite småprat med hästarna i hagarna (vid kilometer 3, 7, 13, 18, 30), kossorna på fälten (vid kilometer 10, 14) och funderingar på livet i allmänhet (vid alla kilometrar). Kanske ett stopp för en glass (vid kilometer 33), en dricka (vid kilometer 17, 22, 29) eller att ta av sig dojjorna när man sitter på en sten i solen (vid kilometer 22). Då blir en mara ganska enkelt till 42 kilometers njutning.

Redo!

Ungefär såhär såg det ut mest hela tiden

Detta fick mig att le

Och dessa var så söta så de måste dokumenteras

Men… ska jag vara ärlig så var det inte lattjo lajbans hela tiden. Jobbigast var det helt klart mellan kilometer 8-12 och 38-slutet (ca 42-43). I början var det så jäkla långt kvar så då var det jobbigt rent mentalt. I slutet var det jobbigt för att det var så nära mål, men ändå inte riktigt. Och så började det gå riktigt långsamt. Det var nästan minusfartsvarning. Grabben (som kom ifatt mig på sitt eget långpass) började demonstrativt att gå bredvid mig och det var riktigt dålig coachning. Men han skärpte sig sedan och fick mig i mål. Då började tårarna rinna. Av trötthet – och känslan av att spränga gränser.

Rapport från starten:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/tNR1ajh4j9c" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

Rapport från dryga halvmarasträckan:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/rktYl1TMa-E" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

(Ni får ingen rapport från slutet. Den glömde jag bort.)