När Grabben gick för att träna gick jag till biblioteket. Det måste vara första gången i världshistorien som jag inte tränar när han tränar. Jag hade dock viktigare saker för mig. Jag var tvungen att spana in vad som verkar vara bibeln inför en ”cykelsemester”.

Svenska cykelsällskapet ger ut böcker om Sverigeleden. Jag har bläddrat igenom dem och de verkar dock mer handla om själva servärdheterna längs med vägarna (de sevärdheter som fanns på 90-talet då denna version trycktes). Inte om själva vägarna. På mina 4.5 dagar från Stockholm till Göteborg (eller Halmstad) har jag inte tid med några kulturminnen. Det är bara att cykla som gäller.

I was here!

Bibeln?

Jag ska erkänna att jag inte har bestämt mig angående detta cykeläventyr. Jag måste först avgöra vilket skick cykeln faktiskt är i. Sedan borde jag testcykla den någon mil eller så, för att se hur det verkligen känns. Dessutom bör det påpekas att jag verkligen har urusel ekonomi just nu. Det bästa för min plånbok vore att jag cyklade dag och natt men det förstår jag också att det inte håller. Att sova kostar dock pengar. Att installera vattenflaskhållare på cykeln kostar pengar. Och så borde jag kanske ha spd-clips, vilket kostar pengar.

Grabben är dessutom helt emot mitt upptåg. Från honom har jag noll stöd. Nothing. Zero. Zilch. Han tycker min idé är skitdålig. Istället tycker han att jag ska låta hans föräldrar frakta ner cykeln när de åker (i större bil än min Mini) från Stockholm till Halmstad på söndag. Och att vi sedan kan cykla i Skåne eller något. Och visst har han en poäng i det. Men grejen är att det vore alldeles för förnuftig. Alldeles för vanligt. Alldeles inte jag.