Jag vet att ni har väntat. PÃ¥ uppdateringar, pÃ¥ besked. PÃ¥ information om hur det gÃ¥r och hur de mÃ¥r. Den bästa berättelsen kommer inte pÃ¥ denna blogg. Den kommer hos MarathonMia, och jag hoppas – även hos Fredrika. Tidigare idag var det nämligen tre vinnare som gick i mÃ¥l. Vinnare pÃ¥ olika sätt, men med en sak gemensamt: de besegrade distansen!

Det har varit riktigt roligt att få vara med på ett litet hörn av upplevelsen. Se förväntan i deras ögon. Se trötthet, hopp, smärta och glädje. Att få höra Fredrika beskriva natten borde göra vem som helst sugen på ultralöpning. Det jag minns särskilt är när hon sa att det var som en saga. Och visst var det en häftig grej, även från åskådarplats. Att få heja fram löpare som tar sig fram mil efter mil. Utväxla leenden. Och visst var det magiskt att få springa med dem några timmar innan midnatt. I mörker, i skog, på asfalt och på sandstrand. Genom kohagar, uppför branta sluttningar, på slätter och emellanåt bara rakt fram. Och precis som en av deltagarna sa till mig: att springa i terräng ger en annan dimension till ultralöpning (jämfört med varvsbana). Det ger mer upplevelse!

Undrar du hur det sÃ¥g ut? Kolla nedan. Jag har samlat ihop nÃ¥gra bilder. FrÃ¥n starten till en av stationerna (de var utplacerade var fjärde mil…). NÃ¥gra bilder frÃ¥n när jag och Grabben hoppade pÃ¥ i Kivik, och när jag satt i en busskur och väntade pÃ¥ en taxi tillbaka till Kivik mitt i natten. Och sÃ¥ frÃ¥n de sista skälvande kilometrarna. Och till slut – när HJÄLTARNA är i mÃ¥l! Fredrika – som första tjej pÃ¥ 50 miles och totaltrea! MarathonMia och Staffan – som oslagbara kämpar efter drygt 16 mil i all möjlig och omöjlig terräng. Och vet ni vad? Dessa 3 personer är levande bevis pÃ¥ att ingenting är omöjligt!

Rubriken till trots sÃ¥ är jag fortfarande i Halmstad. Men snart Ã¥ker jag och Grabben iväg pÃ¥ miniweekend till Österlen. Där har jag aldrig varit i vuxen Ã¥lder. Jag ser fram emot sköna landskap och vackra vyer. MÃ¥nga av de tips jag fÃ¥tt och läst mig till innefattar fikande av nÃ¥got slag (Olof Viktors dyker upp som tips pÃ¥ mÃ¥nga ställen, Café Annorlunda har kakbuffé, glasskiosken i Simrishamn med stooora glassar enligt Jane…) men jag ska nog se till att fÃ¥ ordentligt med träning ocksÃ¥. Löpning inte minst!

Det är ju lite lustigt att det samma helg ska springas grymma ultralopp pÃ¥ Österlen. The Gax 100 and 50 miles. 34 personer har registrerat sig för 100 miles. 15 för 50 miles. Och vi känner flera stycken! Bland annat Ultrafantasten Fredrika som alltid tickar pÃ¥ lika tryggt och stabilt som en klocka, och Marathonmia som redan vunnit titeln ”världsbäst alla kategorier”. När ett sÃ¥dant här lopp pÃ¥gÃ¥r mitt ibland oss under bÃ¥de dag och natt, ja dÃ¥ mÃ¥ste man ju spana in äventyret. Ta lite del av det liksom. SÃ¥ jag räknar med en mycket bra helg!

Jag är nöjd med min nyinköpta Peak Performancetisha i retrostil. Den inhandlades pÃ¥ rea – för 300 spänn. Det är nog det dyraste jag köpt pÃ¥ hela sommaren! Jag har lyckats ganska bra med mitt köpförbud.

Andréa kom på den underbara idén att springa Bohusleden och vips hade hon fått med sig ett gäng träningsfantaster. Undertecknad tillsammans med pojkvän inkluderad. Och Powersus. Och River. Och blogglöse Mikael och Rena. Och Joel.

Planen var att springa längs Bohusleden frÃ¥n Bunketorp till SkatÃ¥s eller Angered (27 respektive 55 km) men leden som började sÃ¥ fint med asfalt och snällt grus växte pÃ¥ vägen till att omfatta lerhoppning, röttersnubbling och backar branta som väggar. SÃ¥dan terräng är rolig – nÃ¥ja, när man inte kladdar ner sig i lera – men sätter lite käppar i hjulet för bÃ¥de tempo och ork. Därför avslutade de flesta av oss dagens utmaning i SkatÃ¥s där vi sa hej dÃ¥ medan nÃ¥gra tog en extra runda i SkatÃ¥s och andra sprang hemÃ¥t. Drygt 24 kilometer blev dagens etapp – och 4 timmar ute i terrängen. Och det kan man ju tycka är lite lÃ¥ngsamt – men gör om det om ni vill!

Som vanligt tar jag och Grabben lite lättsamt pÃ¥ de strapatser vi ställs inför. IgÃ¥r hade vi världens härligaste dag som började i Helsingborg. Där var lite trist och trÃ¥kigt trots festival sÃ¥ vi Ã¥kte till Höganäs och kollade in outletbyn (Iittala, Kosta Boda, Höganäs med flera) och sedan hittade vi till Mölle. Oj vilket litet glittrande paradis! Sedan hamnade vi hastigt och lustigt pÃ¥ en grillfest med godaste rosén jag nÃ¥gonsin druckit: Chill Out. Jag lyckades inte hÃ¥lla mig till 1 glas. Eller 2. Eller 3… Visserligen var det väldigt smÃ¥ glas men jag drack minsann rosé som om det inte fanns nÃ¥gon morgondag (som skulle tillbringas i ett par löparskor).

Det var jobbigt att gÃ¥ upp klockan 7 imorse. SÃ¥ därför snoozade jag i 30 minuter. Sedan var vi tvugna att illa kvickt packa ned det nödvändigaste. Vaselin. Känns alltid bra att ha även om jag inte är nÃ¥gon stor konsument. Det andra: sportdryck och proviant, inhandlades pÃ¥ vägen. Det blev tvÃ¥ flaskor sportdryck frÃ¥n Shell och M&M:s. Grabben packar alltid med russin men jag har aldrig sett honom äta dem sÃ¥ det var ganska onödig packning…

Vi kom iväg i ordentlig tid, tog oss till Centralen och mötte upp River. Det var tur att han fanns till hands för i vÃ¥r oförberedelse hade jag och Grabben sÃ¥klart ingen koll pÃ¥ var vi skulle. Det visade sig att vi skulle Ã¥ka bÃ¥de pendeltÃ¥g och buss och grejer. Who would have guessed? PÃ¥ vägen stötte vi pÃ¥ Joel som vi gissade skulle med och springa. Han hade ocksÃ¥ varit ute och halvfestat kvällen före…

Vi steg av bussen mitt ute i ingenstans och träffade pÃ¥ blogglöse Mikael och lite senare även Andréa och Sus. Härligt – gänget var samlat. Och efter det var det bara att börja springa. Och springa. Och springa.

Vi höll ett mycket behagligt tempo och la både asfalt och grusvägar under fötterna. Vi sprang om andra ledvandrare som verkade tycka vi var knäppa som sprang och kikade in bland hus i villaområden. Asfalten förvandlades lite senare till riktig terräng. Sådan där riktig terräng jag liksom drömmer om men väldigt sällan hittar till. Vi snackar branta backar och smala stigar. Ett tag verkade leden bara gå väldigt brant uppför eller väldigt brant nedför. Det fanns liksom inget mittemellan. Den typen av led krävde sin energi trots att tempot var snällt. Och som alltid under ett långlångt träningspass åker piggheten i kroppen berg och dalbana.

Mot slutet blev kilometrarna väldigt långa och de sista 8 kändes som 16 kilometrar. Minst. Delsjön är för sjutton gigantisk! Och backarna runt den är inte heller att leka med trots att underlaget är bra. Vid den här tidpunkten hade Powersus persat med 100% vilket var ballt. Det är en grym tjej som aldrig tappade mod eller humör trots att hon fick kämpa rejält emellanåt. Sådant är ballt!

Tack Andréa för bra initiativ!

Såklart fotade jag en del under dagen. Eftersom det skulle ta en evighet att skriva bildtexter kan jag säga att Andréa har mörka flätor, Powersus är blond, River har spejsat hår, Joel har blå tisha och Mikael är svartklädd med tights, Grabben är snaggad med svarta halvlånga shorts och vem jag är får ni gissa. Om det är en tjej på bilderna ni undrar vem det är som jag inte har nämnt så är det Rena som hakade på mot slutet. Enjoy!