Jag vet att ni har väntat. På uppdateringar, på besked. På information om hur det går och hur de mår. Den bästa berättelsen kommer inte på denna blogg. Den kommer hos MarathonMia, och jag hoppas – även hos Fredrika. Tidigare idag var det nämligen tre vinnare som gick i mål. Vinnare på olika sätt, men med en sak gemensamt: de besegrade distansen!

Det har varit riktigt roligt att få vara med på ett litet hörn av upplevelsen. Se förväntan i deras ögon. Se trötthet, hopp, smärta och glädje. Att få höra Fredrika beskriva natten borde göra vem som helst sugen på ultralöpning. Det jag minns särskilt är när hon sa att det var som en saga. Och visst var det en häftig grej, även från åskådarplats. Att få heja fram löpare som tar sig fram mil efter mil. Utväxla leenden. Och visst var det magiskt att få springa med dem några timmar innan midnatt. I mörker, i skog, på asfalt och på sandstrand. Genom kohagar, uppför branta sluttningar, på slätter och emellanåt bara rakt fram. Och precis som en av deltagarna sa till mig: att springa i terräng ger en annan dimension till ultralöpning (jämfört med varvsbana). Det ger mer upplevelse!

Undrar du hur det såg ut? Kolla nedan. Jag har samlat ihop några bilder. Från starten till en av stationerna (de var utplacerade var fjärde mil…). Några bilder från när jag och Grabben hoppade på i Kivik, och när jag satt i en busskur och väntade på en taxi tillbaka till Kivik mitt i natten. Och så från de sista skälvande kilometrarna. Och till slut – när HJÄLTARNA är i mål! Fredrika – som första tjej på 50 miles och totaltrea! MarathonMia och Staffan – som oslagbara kämpar efter drygt 16 mil i all möjlig och omöjlig terräng. Och vet ni vad? Dessa 3 personer är levande bevis på att ingenting är omöjligt!

Rubriken till trots så är jag fortfarande i Halmstad. Men snart åker jag och Grabben iväg på miniweekend till Österlen. Där har jag aldrig varit i vuxen ålder. Jag ser fram emot sköna landskap och vackra vyer. Många av de tips jag fått och läst mig till innefattar fikande av något slag (Olof Viktors dyker upp som tips på många ställen, Café Annorlunda har kakbuffé, glasskiosken i Simrishamn med stooora glassar enligt Jane…) men jag ska nog se till att få ordentligt med träning också. Löpning inte minst!

Det är ju lite lustigt att det samma helg ska springas grymma ultralopp på Österlen. The Gax 100 and 50 miles. 34 personer har registrerat sig för 100 miles. 15 för 50 miles. Och vi känner flera stycken! Bland annat Ultrafantasten Fredrika som alltid tickar på lika tryggt och stabilt som en klocka, och Marathonmia som redan vunnit titeln ”världsbäst alla kategorier”. När ett sådant här lopp pågår mitt ibland oss under både dag och natt, ja då måste man ju spana in äventyret. Ta lite del av det liksom. Så jag räknar med en mycket bra helg!

Jag är nöjd med min nyinköpta Peak Performancetisha i retrostil. Den inhandlades på rea – för 300 spänn. Det är nog det dyraste jag köpt på hela sommaren! Jag har lyckats ganska bra med mitt köpförbud.

Andréa kom på den underbara idén att springa Bohusleden och vips hade hon fått med sig ett gäng träningsfantaster. Undertecknad tillsammans med pojkvän inkluderad. Och Powersus. Och River. Och blogglöse Mikael och Rena. Och Joel.

Planen var att springa längs Bohusleden från Bunketorp till Skatås eller Angered (27 respektive 55 km) men leden som började så fint med asfalt och snällt grus växte på vägen till att omfatta lerhoppning, röttersnubbling och backar branta som väggar. Sådan terräng är rolig – nåja, när man inte kladdar ner sig i lera – men sätter lite käppar i hjulet för både tempo och ork. Därför avslutade de flesta av oss dagens utmaning i Skatås där vi sa hej då medan några tog en extra runda i Skatås och andra sprang hemåt. Drygt 24 kilometer blev dagens etapp – och 4 timmar ute i terrängen. Och det kan man ju tycka är lite långsamt – men gör om det om ni vill!

Som vanligt tar jag och Grabben lite lättsamt på de strapatser vi ställs inför. Igår hade vi världens härligaste dag som började i Helsingborg. Där var lite trist och tråkigt trots festival så vi åkte till Höganäs och kollade in outletbyn (Iittala, Kosta Boda, Höganäs med flera) och sedan hittade vi till Mölle. Oj vilket litet glittrande paradis! Sedan hamnade vi hastigt och lustigt på en grillfest med godaste rosén jag någonsin druckit: Chill Out. Jag lyckades inte hålla mig till 1 glas. Eller 2. Eller 3… Visserligen var det väldigt små glas men jag drack minsann rosé som om det inte fanns någon morgondag (som skulle tillbringas i ett par löparskor).

Det var jobbigt att gå upp klockan 7 imorse. Så därför snoozade jag i 30 minuter. Sedan var vi tvugna att illa kvickt packa ned det nödvändigaste. Vaselin. Känns alltid bra att ha även om jag inte är någon stor konsument. Det andra: sportdryck och proviant, inhandlades på vägen. Det blev två flaskor sportdryck från Shell och M&M:s. Grabben packar alltid med russin men jag har aldrig sett honom äta dem så det var ganska onödig packning…

Vi kom iväg i ordentlig tid, tog oss till Centralen och mötte upp River. Det var tur att han fanns till hands för i vår oförberedelse hade jag och Grabben såklart ingen koll på var vi skulle. Det visade sig att vi skulle åka både pendeltåg och buss och grejer. Who would have guessed? På vägen stötte vi på Joel som vi gissade skulle med och springa. Han hade också varit ute och halvfestat kvällen före…

Vi steg av bussen mitt ute i ingenstans och träffade på blogglöse Mikael och lite senare även Andréa och Sus. Härligt – gänget var samlat. Och efter det var det bara att börja springa. Och springa. Och springa.

Vi höll ett mycket behagligt tempo och la både asfalt och grusvägar under fötterna. Vi sprang om andra ledvandrare som verkade tycka vi var knäppa som sprang och kikade in bland hus i villaområden. Asfalten förvandlades lite senare till riktig terräng. Sådan där riktig terräng jag liksom drömmer om men väldigt sällan hittar till. Vi snackar branta backar och smala stigar. Ett tag verkade leden bara gå väldigt brant uppför eller väldigt brant nedför. Det fanns liksom inget mittemellan. Den typen av led krävde sin energi trots att tempot var snällt. Och som alltid under ett långlångt träningspass åker piggheten i kroppen berg och dalbana.

Mot slutet blev kilometrarna väldigt långa och de sista 8 kändes som 16 kilometrar. Minst. Delsjön är för sjutton gigantisk! Och backarna runt den är inte heller att leka med trots att underlaget är bra. Vid den här tidpunkten hade Powersus persat med 100% vilket var ballt. Det är en grym tjej som aldrig tappade mod eller humör trots att hon fick kämpa rejält emellanåt. Sådant är ballt!

Tack Andréa för bra initiativ!

Såklart fotade jag en del under dagen. Eftersom det skulle ta en evighet att skriva bildtexter kan jag säga att Andréa har mörka flätor, Powersus är blond, River har spejsat hår, Joel har blå tisha och Mikael är svartklädd med tights, Grabben är snaggad med svarta halvlånga shorts och vem jag är får ni gissa. Om det är en tjej på bilderna ni undrar vem det är som jag inte har nämnt så är det Rena som hakade på mot slutet. Enjoy!