Ikväll ska jag äntligen träna igen! Jag kan välja mellan att springa en sväng eller att springa en sväng och göra lite till. Eftersom jag alltid vill vara så jäkla speciell och aldrig vara vanlig så väljer jag alternativ nummer 2. Jag ska göra lite till. Löpningen får fungera som pausunderhållning. Den riktiga träningen består av 100. Ja, reps alltså!

När det var semmeltider gjorde jag 10 omgångar med 10 burpees och lite löpning emellan. Det var ju skoj. Men det har jag redan gjort och vill inte göra igen. Däremot är antalet 100 rätt skoj. Tresiffrigt liksom (även om det är den lataste versionen av tresiffrigt)!

Ikväll blir det därför 100 situps, 100 armhävningar, 100 utfall och 100 grodhopp. Och så 100 av någonting annat – men vad ska det vara? Har du någon idé? Totalt blir det 500 reps med lite löpning som paus.

Vågar du anta utmaningen? Träningen får genomföras ända fram till midnatt! Let’s party!

Jag höll på att somna ifrån alltihop. Klockan var ställd på både 06.15 och 06.27 men jag bestämde mig för att bara sluta ögonen i 2 minuter till och då var det nästan kört. 06.44 vaknade jag med ett ryck och det var tur. På med kläderna fort som fan. Ner med grejerna i väskan. In med frukost i munnen och så en sista dubbelkoll i väskan för att verkligen vara säker på att allt jag behöver finns där: spinningskor och byxor. Det borde inte vara så svårt att ha det med men ändå glömmer jag ibland.

07.27 hade jag kört längs med en öde 222:a, ett öde Stadsgården, korsat en öde Strandväg och parkerat på Sibyllegatan. Jag hörde skratt från Nybrogatan och det var två Vasaloppsspinnare som väntade på att bli insläppta på World Class Nybroplan.

Vi visste inte hur länge vi skulle spinna men det visade sig bli lite drygt 4 timmar. Rumpan och mina tår (jag misstänker att jag har problem med någon nerv som går ner i tårna, jag får ”ont” rätt ofta) tackade Brink för att det inte blev mer än så men i övrigt kändes kroppen som om den skulle kunnat köra på till sista man är i mål.

Flåset var det aldrig något riktigt fel på även om jag var tveksam i början. Det kändes lite kämpigt att nå upp i blå zon (på Activiografiken). Efter en halvtimme var jag uppvärmd och de sista 2 timmarna låg jag ofta ganska stadigt på 85%. Känslan här uppfattade jag som lika ansträngande som mitten av blå zon i början…

Framför mig hade jag mycket att vila ögonen på: en storskärm med Vasaloppet, en storskärm med Activiosystemet och 2 snygga instruktörer. En som fokuserade på Vasaloppet och en som fokuserade på spinningen. Bra uppdelning och bra energi: dels från instruktörsduon men också i form av bananer, choklad och blåbärssoppa. Istället för krans vid målgång fick vi en goodie bag med bland annat Gococos hyllade träningsstrumpor.

När så Brink tillsammans med tätgruppen äntligen spurtade in i mål gjorde vi detsamma. Den svett som tidigare blivit till fnasigt salt i ansikten började rinna igen och hjärtat som vant sig vid att pumpa stadigt i 85% av max fick slå lite hårdare och chocka kroppen lite till. Några minuter över 12 spurtade vi i mål i fädrens spår för framtida segrar, på ett nytt sätt.

Före start: tomt och prydligt.

Efter målgång: tomma bananskal och blåbärsdrycksförpackningar

Jag tycker det är dags för en ny galenskap eller vad säger ni? Sedan det outats att 2 träningsvänner minsann anmält sig till världens största bergsultramara infann sig ett sug i mina lemmar och ett frö såddes i min lilla galna hjärna som inte vet bättre än att hänga på tuffa tåg och till synes underliga utmaningar.

Nu finns här som tur är ett visst mått av sans och förnuft i Sarahjärnan och istället för att anta ultradistansen på 78 vertikala bergskilometrar nöjer jag mig med 21. Det finns en distans på 11 kilometer också men hallå, ett äventyr av denna kaliber måste jag ju hänga upp på en högre krok. Och nu ska jag träna, träna, träna för att nå ända upp och hänga dit rocken. Jag ska bli bergsget och då räcker 21 kilometrar mer än nog.

Det finns ett litet hinder på vägen som kan komma att förorsaka mig och bergsgetsdrömmen rejäl olycka. Grabbens våtaste fyrverkeridröm går av stapeln exakt samma dag som jag ska bestiga berg. Varför ska allting hända den 31 juli? Den 31 juli ska min backtränade JLO-rumpa avlägga examensprov samtidigt som Sverige, förhoppningsvis med Grabben i laget, skjuter sitt bidrag i superprestigefyllda fyrverkeritävlingen i Montreal. Kommer Grabben att göra slut med mig om jag svettas i alperna denna dag istället? Kan jag motstå mjölksyra i benen och istället beskåda tjusiga fyrverkerier i världsklass perfekt komponerad till musik i mitt absoluta favoritland på andra sidan Atlanten?

Jag vet inte. Men jag vet att detta dilemma har försatt mig i total olycka. Sällan har jag varit besatt så till denna milda grad. Hjälp!