Jag vill inte springa Stockholm marathon eftersom jag vet att Djurgården kommer att tråka ut mig och påminna mig om tröttheten. Jag vill heller inte springa Stockholm halvmarathon eftersom jag vet att Tantolunden är en jäkla plåga (been there done that).

Jag är ingen fegis men jag har fan inget pannben. En mara eller halvmara skrämmer mig inte nämnvärt men pannbenet är orsaken till varför jag drar mig för Stockholmsloppen. Jag vet vad som krävs när det blir tråkigt och jag vill ju ha kul. Jag vill springa och göra galna grejer utan att behöva leta rätt på något jäkla pannben.

Pannben är ingen förutsättning för att vara lite galen och anta utmaningar. Jag är ett levande bevis på det. Min avsaknad av pannben är dock en anledning till varför jag inte gör samma sak 2 gånger. Ta det där med marathon på löpband som exempel. Vi sprang på löpband och tittade på Vasaloppet i 4 timmar. Sedan kollade vi på störtlopp i en dryg timme då en Österrikare kraschade olyckligt och tvingades amputera benet. Jag hade aldrig sprungit en mara på löpband förut och spänningen gjorde att pannbenet inte var lika nödvändigt. Skulle jag springa igen skulle jag behöva öva på pannbenet. Ingen känsla skulle vara ny längre och det skulle inte finnas någon nyhetens behag att luta sig mot.

Jag har inget pannben men jag är lättlurad. Jag har sprungit 6-timmarslopp, 12-timmarslopp och 24-timmarslopp. Jag känner ingen större lust att springa ett likadant timlopp igen. Däremot skulle jag kunna tänka mig ett 8-timmarslopp eller 10-timmarslopp – det har jag inte gjort förut. Det är nytt och det är spännande och bara därför blir det lite roligt. Ja ni hör ju att jag är lite knäpp!

Vi var ute i Täby och spanade in ultraloppet TEC när starten gick klockan 10 i förmiddags. Trots att jag är Stockholmare har jag aldrig varit i Täby så jag var lite osäker på hur vi skulle köra dit – men mitt på E18 hittade den ena halvan av mitt bilsällskap en bil som vi kände igen och den var full med glada löpare, så vi följde efter den och kom till en löparfest.

Det var en hel drös med glada löpare som hade samlats ute i Täby en gråruggig lördagsförmiddag. Vissa skulle springa 50k, andra 50 miles och en del 100 miles. 100 miles är ungefär detsamma som 16 varv på den milbana som var snitslad genom skog och längs med cykelbanor.

Jag, Mary och Grabben stod och frös inför starten och var inte ett dugg avis på löparna (fast det vågade vi inte prata högt om). Sedan gick starten och vi spanade in banan och var fortsatt rätt nöjda med att inte springa. Det var ju inte 25 grader och strålande sol direkt…

Efter drygt 40 minuter kom det första paret in till varvning och det var ultrasnabba Buud med sällskap. Helt otroligt. Vi såg också Fredrika och Carina som sken ikapp med solen och Mia gjorde klacksparkar. Snart ska vi tillbaka och spana på gänget i mörkret. Det blir alltså inte 20 grader och sol då heller…

Fredrika monterar nummerlapp innan start

En beslutsam Ultra-Mia

Klockan 10 gick starten…

Mary och Grabben rekar banan

Baksidorna av Buud med sällskap

Mia efter 8 k

Fredrika och Carinas glada löpargäng

Jag fick en kommentar som undrade varför jag skulle köra så många repetitioner för, och att det var bättre att köra hårt och tungt och färre reps. Jo jag vet. Och det är så jag brukar tänka. Jag ville helt enkelt bara göra 1000 reps för att jag vet att jag kan och för att jag går igång på att göra saker som ligger bortom mellanmjölkens land.

Grundstenen i passet var de 250 utfallssteg som är en av de komponenter som ingår i marsutmaningen. Man har egentligen en hel månad på sig att göra de 250 utfallsstegen men jag bestämde mig redan från dag 1 att göra dem i ett och samma pass. I talked the talked and now I walked the walk. Check på den!

Utfallsstegen var aldrig något problem. Jämfört med den gången då jag gjorde maxtest på statiska utfallssteg och bara gjorde några över 100 (utan vila visserligen) så var dagens 250 mycket lättare. Jag har nog bättre teknik när jag gör dem gåendes, som idag. Då är det inte baksida lår jag blir trött i, utan framsida lår… Det som däremot var jobbigt idag är benböjen. Aj aj säger jag bara!

Jag började passet med att köra 20 minuters stegringslopp på bandet med gång som starttempo och sprintfart som sluttempo. Sedan delade jag upp 1000 reps-passet i olika omgångar som såg ut såhär:

• 25 utfallssteg + 25 benböj (x 4)
• 2 min planka
• 25 utfallssteg + 25 vadpress (x 4)
• 2 min planka
• 25 (50 kg extravikt) benpress med fötterna högt upp och brett isär + 25 benpress med fötterna högt upp och smalt ihop + 25 benpress med fötterna lågt och brett isär + 25 benpress med fötterna lågt och smalt ihop (x 3)
• 25 benspark + 25 bencurl (x 4)
• 50 utfallssteg + 25 benböj + 25 vadpress

Räknar man ihop det där blir det 1000 reps. Plankan fick bli bonus. Och nu när jag gjort mina 1000 reps behöver jag inte göra det på ett tag. Jag vet ju att jag kan! Istället kan jag planera för andra utmaningar vars syfte är att visa, mest för mig själv och för den som skulle komma för sig att fråga, att jag faktiskt kan.