Jag tar tillfället i akt och vilar mig i form i eftermiddag. Jag var på gymmet svintidigt imorse och fuskcyklade en massa kilometrar. Inte helt okej enligt min eminenta men stränga cykelcoach KarinTri som lär mig allt jag behöver veta och bannar mig för att jag inte pumpar cykeln tillräckligt ofta (men jag har köpt en riktig pump nu Karin!). Men grejen är den att det regnade och åskade som 17 igår kväll och det var så regnkvalmigt imorse att jag inte orkade ge mig ut på racern svintidigt. Dessutom hade jag inte pumpat cykeln – även om golvpumpen är införskaffad.

När jag satt och rullade och inte kom någonstans alls på cykeln imorse så kände jag hur übertrötta mina lår var. Nästan döda. Och jag bestämde mig för att ta det lite piano under resten av dagen. Återvände till gymmet under lunchen men bara för ett lättare styrkepass. Alla vikter var förfärligt tunga.

Någonstans mellan frukost och lunch vaknade resten av huset. Grabben och jag gästas av SvD:s marathon-Petra och medan jag jobbade vid mitt köksbord begav de sig ut på långpass längs Prins Bertils stig. Jag var lite avis först men sedan tänkte jag på benen och då blev det helt plötsligt rätt skönt att sitta vid datorn och jobba. Jag måste vila benen. Jag har en helg på mig att cykla drygt 16 mil. Som en händelse råkar Hylteslingan vara just drygt 16 mil. Men jag fasar lite för beskrivningen ”här måste man ta i lite”. Efter drygt 30 mil på 5 arbetsdagar är mina ben inte rustade för några utsvävningar uppför. Jag undrar om man kan vänta sig bara nedförsbackar om man cyklar åt andra hållet?

(Enligt beskrivningen finns det också flera övernattningsställen längs vägen…)

Grabben och Petra

Jag och Grabben tog en fika med MarathonMias vapendragare Gax-Staffan efter jobbet. Mias Gax-berättelse finns att läsa på bloggen, och nu har vi också förhört oss om Gax-Staffans maximala otur. Jag förstår besvikelsen och frustrationen. För som Mia skriver så var detta första och sista gången med Sparthatlondistansen på Gax och därför var det all in som gällde. Jag är nyfiken och undrar vad det är med just den där distansen (246 km) som lockar så otroligt mycket. Och Staffan börjar berätta om Rune Larsson – denne man som har ett finger med i så många ultradrömmar.

Rune Larsson har rott över Atlanten och menar att det är något som alla kan göra. Jag är nyfiken på i vilken typ av farkost han rodde i så den som vet får gärna lämna en kommentar. Samme Rune menar också att alla kan ta sig fram 100 miles. Men – han säger att inte alla kan fullfölja mer än 200 kilometer. Där är tydligen någon magisk gräns. Att ta sig så långt gör man inte med benen – det gör man med huvudet säger Rune och Staffan. Och jag förstår Staffans besvikelse. Men han fick i alla fall vara med om Mias målgång även om han inte delade hennes krullade trampdynor.

Efter latte och kardemummamuffins(!) gick vi till gymmet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på så jag cyklade 30 km. Jag funderade för mig själv om detta skulle räknas till gymtid eller till cykelmilen och kunde inte riktigt bestämma mig. Är det fusk om jag räknar dem till cykelmilen? Å andra sidan så är det rätt så likt cyklingen. Inte ställningen – men definitivt känslan i låren. När jag kom hem och skulle registrera träningen på Funbeat så avgjordes saken. Jag skrev in träningen som ”cykling” och då hamnade den i samma kategori som utomhuscyklingen (jag klumpar också ihop all sorts löpning till just ”löpning” eftersom jag vill ha en mer övergripande koll). Jag har redan fullt sjå att hålla isär mina gymminutrar med mina cykelminutrar och att hålla på och dela på olika cykelminutrar blir för krångligt. Så inomhuscyklingen kommer nu att klumpas ihop med utomhuscyklingen och ingår inte i gymminutrarna. Kanske är det ett bra sätt att öka på milen utan att bryta ryggen. Ontet i rumpan är ungefär liknande men man kan definitivt hålla på längre tid på en riktigt cykel!

Åh vad jag älskar alla galenskaper som folk vågar ta sig an. Oavsett om det handlar om att springa 246 km i Skåne, springa ultramarathon bland alperna, bli den förste personen att gå längs med Amazonfloden, simma, cykla och sedan springa i en evighet och att dessutom träna målmedvetet inför det varje vecka – eller slå världsrekord i ultradistans på roddmaskin (nuvarande rekordet ligger på 30 timmar…). Den sista galenskapen är nyupptäckt och den redovisas i bloggformat. Me love!