Träningstips

Intervalltraning branner mer fett

Nu ar det bevisat. Igen. Intervalltraning branner mer fett. Nedan ar en artikel fran Science Daily:

Interval Training Burns More Fat, Increases Fitness, Study Finds

Interval training burns fat and improves fitness more quickly than constant but moderately intensive physical activity, according to research by a University of Guelph researcher.

The study by Jason Talanian, a PhD student in the Department of Human Health and Nutritional Sciences, was published recently in the Journal of Applied Physiology. It found that after interval training, the amount of fat burned in an hour of continuous moderate cycling increased by 36 per cent and cardiovascular fitness increased by 13 per cent.

Fitness buffs and athletes have long used interval training — short bursts of intensive effort interspersed with more moderate stretches — to improve performance. But Talanian’s study shows that the practice also improves cardiovascular fitness and helps the body burn more fat, even during low-intensity or moderate workouts.

Talanian studied women riding stationary bikes in hard-easy intervals in the training lab of his supervisor, Guelph Prof. Lawrence Spriet. The eight subjects included moderately fit women in their 20s as well as borderline sedentary subjects and an active soccer player. They trained every other day for two weeks. They alternated 10 sets of four-minute bursts of riding at 90-per-cent effort with two-minute rest intervals.

It did not matter how fit the subjects were before. After interval training, they experienced not only an increase in fat used and in aerobic capacity, but also an increase of enzyme activity in the muscle.

Talanian notes that faster fat burning and greater overall fitness may not necessarily mean immediate weight loss. The technique may improve someone’s potential to burn more fat, “but for weight loss, you need to consider a balance of exercise and a healthy diet,” he said.

The message from his studies is to mix interval training into an exercise routine once or twice a week, particularly in running, swimming or cycling.
For his follow-up study, Talanian plans to look at about a dozen women over a six-week training period. “We will look at muscle transporters that carry fatty acids into the cell that might help explain those earlier results,” he said.>

Ont det gör ont…

Jag har en blånagel. Jag fick den under alpina VM, så långt bak i tiden som i februari. Men det är nu den börjar märkas av.


Blånagel

Jag har försökt leta fram en bra bild på en bra blånagel men hittar ingen. Och tur är nog det för det ser inte så jäkla nice ut.

Enligt siten Frilufts.se uppkommer blånaglar om nageln utsätts för slag eller tryck. Då kan det börja blöda under nageln, och nageln blir tjusigt blå. ”Detta betyder att man kommer att tappa nageln”, skriver man sedan på Frilufts. Aj aj, skriver jag!! Vad jag tydligen skulle ha gjort var att glödga nageln med ett upphettat gem, och liksom punktera nageln för att vätska och blod ska kunna rinna ut. Vilket låter minst smärtsamt – att bränna hål på nageln eller att tappa den? För min del låter båda alternativen lika illa.

Status för min tå (stortån dessutom) är att den varit blå men hel under våren. Men nu ser jag att det blivit en spricka längs halva tånageln – ganska långt ner mot foten. Så det är inte så att det är risk att jag tappar bara halva nageln liksom. Här är det för fasen fara på färde med hela nageln!!

Anledningen till att jag skriver om det just nu är att jag slog i foten imorse och liksom fastnade med nageln. Så att den ruckades till lite. Och nu ömmar den. Och jag sitter här och tycker synd om mig själv.

Friskispressen skriver att nageln är död. Men man kan tejpa fast den och vänta på att en ny nagel ska växa ut. Men att det ibland kan ta flera månader… jaha. Så det blir inga snygga sommarsandaletter för mig i sommar med andra ord. Men det är lugnt. Jag har är ingen open toe-person ändå. Jag har blivit trampade på mina tår för mycket för att jag ska utsätta mina tossingar för det. Istället kör jag med Mavalas nagellack i nyansen Nice, och ett par schyssta, svarta skor med klack och spets.>

SkoVIKTigt

När vi köper skor vill vi ofta ha de med en jäkla massa stötdämpning. Men har du funderat över att dessa skor också är de tyngsta?

VIKTigt

Ett par ”vanliga” löparskor väger runt 350 gram och har förmodligen ganska bra stötdämpning bak och ibland stötdämpning fram. De är stabila och säkert en väldigt bra sko – för de allra flesta.
En löpare i kategorin ”duktig” springer förmodligen i en sko som väger runt 150 gram. Med antingen ingen, eller väldigt lite, stötdämpning. Skillnaden? Ett ton per mil! Så mycket extra måste vi motionärer nämligen dra runt på om man ska räkna hur mycket vi lyfter vid varje steg. Ett ton är ganska mycket…

Ultralätta skor (som de gula special-Asicsskorna ovan) ska inte användas för mycket. Just för att de är så lätta och stötdämpningsfattiga så är de ju inte bra för benen. Men duktiga löpare springer ju inte heller som vi motionärer. De springer mer på framfoten och mindre på hälen. Därför behöver de ingen hälstötdämpning, utan skulle hellre önska att stötdämpningen satt där fram.

Lätta skor slits också ut fortare. En vanlig sko håller kanske runt 100 mil. Men en tävlingssko håller kanske bara 10 mil. En extrem tävlingssko, Nikes MayFly (som bland annat Cedric, som kom in som fjärde man på mara-SM, springr i), kan inte ens ”stå upp själv” utan faller ihop eftersom det bara är mjukt tyg som skon består av – förutom en tunn, tunn sula.

Ett tips är att gå in i en riktig löparbutik och känna på en ultralätt sko. Det känns inte som en sko. Den är så lätt att det känns som om man håller en bit frigolit i handen!

>

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!