Vi hade bråttom hem från Centralen. Seinfeld skulle ju börja om 35 minuter. Så det fick bli en snabbdistans!
Löpning (nästan) mitt i natten
Mamma anlände med tåget till Centralen från Göteborg strax efter klockan 22. Jag var där med bilen så att hon kunde ta den hem ut till Nacka. För egen del övertalade jag grabben att han också skulle följa med till Centralen så att vi kunde springa hem istället för att få skjuts. Han klagade och gnällde en del, men gjorde snällt som jag ville.
När vi satt i bilen och väntade på mamma såg det inte särskilt lockande ut på andra sidan bilfönstret. Det såg kallt ut. Och det blåste – som sjutton. Men jag minns bara att vi hade motvind fram till Stadshuset. Sedan minns jag typ inget mer förrän strax innan Västerbron. Vi måste ha sprungit väldigt snabbt. Hur snabbt vet jag dock inte, eftersom vi inte hade någon klocka med oss.
Det börjar faktiskt bli roligt att springa med klocka igen. Mest tack vare att jag känner att det är enklare att springa snabbare nu. Men jag har tyvärr utvecklat en bortskämd ovana. Numera vill jag inte springa med klocka på min egen handled. Nej nu är jag van vid att grabben springer bredvid, med pulsklockan, och var 20:e sekund säger vilket tempo vi håller. Det är träningslyx det!>
