Jag skulle aldrig kommit på att jag var ute och terrängsprang i 4 timmar igår om inte Grabben frågade hur det kändes i kroppen. Då kom jag på det. Men faktum är att den känns som vanligt. Jag vill också ha lite träningsvärk och stelhet. Jag funderar därför på om jag ska springa någon slags back- eller trappintervaller idag. Kanske styrketräna lite på gymmet?

Även om kroppen är pigg är huvudet lite trött. Satt uppe halva natten och jobbade med några artiklar som skulle in i morse. Jag jobbar som bäst på natten. Kan fokusera bättre då. På dagarna är det så mycket annat som pockar och stör. Dessutom finns det mer tid till träning på dagarna om jobbet sköts efter ordinarie träningstid. Det är ett ganska bra upplägg faktiskt.

Detta inlägg får prydas med några bilder från Mölle i Skåne från i lördags. Här fanns 30-talet hotell och pensionat då det begav sig under tidigt 1900-tal. På vissa ställen känns det som om tiden stått stilla, som på Grand Hotel Mölle eller inne på Hotell Kullaberg. Räkmackan på Hotell Kullaberg var helt otrolig. Kändes som jag fick in en hel båts räkfångst på min tallrik. Perfekt LCHF-lunch med räkor, ägg (som gömde sig där under) och majonnäs. Där fanns en brödbit också men den såg jag inte mycket av. Rekommenderas!

Läser på en del bloggar och fastnar. ”Jag vill jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg”. Jag känner igen det där. Min egen träning har varit sisådär de senaste 10 dagarna – med mina mått och mina målsättningar mätt. Varför? Jag vill ju jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg. Och det får mig att undra: vill jag det tillräckligt då? Och jag kan inte se något annat svar än nej, tydligen vill jag det inte tillräckligt.

För jag tror att om man bara vill något tillräckligt så går det. Så är det möjligt. Och nej, att bara ”vilja” kanske inte funkar för allt man kan tänkas vilja här i livet, som att bli president eller nästa Britney Spears eller vad man nu kan tänkas vilja. Men det är nog för fasen inte omöjligt det heller. Men att komma iväg och träna. Eller komma igång och äta rätt. Vill man så kan man. Det är inte svårare än så. Det är bara så jäkla lätt att komma med en massa ursäkter hela tiden. ”Hjälp mig. Jag vill men kan inte!”. Vad är det man vill ha hjälp med då? Att öppna ytterdörren?

Jag ser tillbaka på mina senaste tio dagar och inser väldigt tydligt att jag min vilja inte varit särskilt stark. Visst vill jag bli stark och snygg och allt det där. Men tydligen har min vilja att sitta i soffan varit starkare. Så är det ibland. Nu är det upp till mig att sortera fram den rätta viljan. För det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Ingen annan. Ingen annan kan öppna min ytterdörr.

Jag hade planen perfekt utstakad. Inspirerad av en IF Linnéa-träning skulle jag också köra hårt. Springa järnet. Tills hjärtat nästan ploppade ur kroppen. Okej, inte riktigt. Men jag ville också skaffa mig en rejäl adrenalinkick. Känna hjärtat dunka. Känna mig superdupermegatrött just då. Men enormt stark efteråt. Känna mig nöjd.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

15+15+15+15 handlar om att springa 15 minuter i uppvärmningstempo, 15 minuter i en puls som ligger något utanför comfort zone, 15 minuter på nära max och 15 minuter i nedvarvningstempo.

Jag tänkte springa mitt timmeslånga pass på Galgberget. Det är ganska kuperat men även om backarna är många är de aldrig långa. Första 15 gick bra. Såklart. Jag sprang lugnt och sansat och höll tillbaka när Basshunter spelades i lurarna. Nästa 15 gick också sjukt bra. Jag sprang på. Hade bra tryck i benen på flacken men pulsen under kontroll och fick ta det lugnare i uppförsbackarna eftersom jag inte skulle maxa. Det var under de näst sista 15, när jag skulle maxa, som jag tog slut. Tog slut i kroppen, och värst av allt: tog slut i pannbenet!

Jävlaskithelvetespissfan!

Vad trodde jag egentligen? Att springa 15 minuter på max skulle vara en walk in the park? Att springa på max ska vara jobbigt. Det ska vara så jobbigt att man allra helst vill stanna och hämta andan för när man springer som man gör då så är det omöjligt. Men just där och då ska man inte hämta andan. Just då ska man stänga av huvudet. Precis som marathonmästaren Haile G. gör. Han är också trött i slutet av sina lopp. Han vill också stanna. Men det gör han inte. Han kan stänga av. I mitt huvud är på-knappen intryckt hela tiden. Var fan sitter ”av”? Man ska inte stanna och hämta andan förrän de där 15 minutrarna är slut.

Tydligen var det något i denna logik som jag inte fattade. Efter 6 minuters nästintill maxande stannade jag med ursäkten att det var lite jobbigt. Typiskt mig. Jag höll inte på att dö av utmattning. Jag hade ingen blodsmak i munnen. Inga spyor i halsen. Det var jobbigt. 90%-igt jobbigt. Inte mer. Så jag får underkänt ikväll.

Men vet ni vad det betyder? Att jag måste försöka igen! Nästa gång ska jag pränta pannbenet med att det får vara jobbigt. Det ska vara jobbigt. Är det inte jobbigt är det inte tillräckligt!