Bloggen Äta Träna Kämpa bjuder upp till kamp och jag vill vara med och slåss! Kampen består av en utmaning, eller rättare sagt en hel drös med utmaningar, som ska genomföras under mars månad. Vissa bitar i utmaningen lockade mig mer än andra och min marsutmaning kommer bestå av dessa komponenter (jag har ändrat om lite från ursprungsplanen på Äta Träna Kämpa):

1. Maxtester

I början av mars görs ett maxtest. Jag ska göra så många armhävningar och utfallssteg jag kan, se hur länge jag kan stå i plankan och hur många burpees jag kan göra på 90 sekunder. Jag ska även springa en runda på (cirka) 5 km så snabbt jag kan. I slutet av mars gör jag om samma procedur för att se hur mycket jag förbättrat mig.

2. Utmaningar – under mars månad ska jag:

träna 15 pass (känns som en mycket god bit kaka)

göra 300 armhävningar (känns också rätt okej)

stå i plankan i 30 minuter (största utmaningen för min del – det blir 1 minut i plankan varje dag!)

göra 250 utfall (min utmaning blir att göra dem under 1 pass vilket ska bli skoj!)

göra 200 burpees (en lite mindre god bit kaka när jag väl har bestämt mig – vi var ju ett gäng som gjorde 100 på en dag)

springa 70 km (känns rätt lugnt)

…vill jag leva!

Jag sitter här och tycker att denna kväll bjöd på Melodifestivalens starkaste startfält hittills. Lite tidigare bytte jag medvetet kanal precis när Anja skulle ta guld i OS-Super G:n som nummer 21 eftersom att jag inte ville jinxa hennes framgång men det hjälpte inte. Oh well, verkligheten rullar vidare. Men just denna verklighet vill jag göra något extra av imorgon!

Imorgon vill jag leva. På riktigt. Inte leva genom en lång sovmorgon och mys i soffan. Jag vill leva genom känslor och trötthet och allt det där andra som en heldag med träning medför. (Skavsår, svordomar och allt det där andra inkluderat)

I min vita träningsbok står nedskrivet ett förslag som dessvärre inte lockar. Alls. Där står: morgonjogg, intervaller, styrketräning, easy line. Mycket träning? Ja det fattar jag väl. Rolig träning? Ja, vilken dag som helst – men inte imorgon. Crazy? Nä, inte det minsta – och det är just det som är grejen. Imorgon vill jag spendera dagen med att rocka världen. I alla fall min värld!

Det var värst vilken respons det blev på mitt förra extremkorta inlägg. Det finns en stor chans att ni förväntar er för mycket för jag ska inte utannonsera att jag vunnit något pris, typ träningsbloggpris, eller så. Men mitt meddelande är viktigt ändå, för alla er där ute som faktiskt är något – trots att ni inte tror det. Atleter!

Nike har typ frälst mig. Och boostat mig. Och nu vill jag föra det vidare!

I onsdags berättade Sara från Nike om Nikefilosofin. Vi pratade om att vara löpare. När blir man det? När man springer såklart! Ändå vågar få kalla sig löpare. Varför? Jag tror att det ligger och darrar prestationer, tider och kilometrar i luften som blockerar och dumt nog nedvärderar – men man behöver inte vara bäst för att kalla sig löpare. Om du springer så är du löpare, punkt. Vad skulle du annars vara? En icke-löpare som springer? Det låter rätt ologiskt…

Sara berättade om hur Nike ser på sina kunder när de utvecklar sina produkter. Och vet ni vad, de ser sina kunder som atleter. Ja, allihopa! Det gäller både när de tar fram produkter som säljs på Stadium eller grejer som skickas direkt till landslaget. If you have a body you’re an athlete, enligt Nike. Men hur många av oss har tänkt den tanken själv? Jag har aldrig gjort det.

Jag kände mig rätt malplacerad i onsdags. På Niketräffen var vi ett gäng tjejer, och några killar. Jag hade inte stenkoll på var alla kom från men det var blandat med journalister, träningsbloggare och några andra bloggare. Vissa sprang ute med Malin och andra höll sig inomhus till löpbanden. De som sprang ute var i stort sett god för milen sub40. Och så var där jag, lite större och lite långsammare. Jag hängde med i uppvärmningen men halkade efter på intervallerna. Och jag hade 2 val: att känna mig totalt misslyckad och rätt värdelös (som vanligt jämför man ju sina sämsta sidor med någon annans bästa sidor och hänger envist och felaktigt upp hela livets känslostorm på det), eller att lyssna till vad Nike just sagt. If you have a body you’re an athlete – jag har också rätt att vara med. Jag har rätt att vara med utan att ens tveka. Jag är också löpare.

Min uppfattning är att det finns många som tror att de är för dåliga för att vara något. Som stirrar sig blind på sin egen klocka och jämför med andras. Stämmer de inte överrens så är man inte värd något. Inte värd sitt namn som löpare. Bullshit, säger jag. Våga lyft blicken och våga inse att du är något. Om du har en kropp, och du tränar – ja då är du en atlet.

Bild: Magnus Neideman/Scanpix