En av de grejer jag ville göra under påsken var ett besök till Särdals Kvarn (Olivia-Anna, jag har försökt maila dig men kommer inte fram på mailadressen så jag får försöka haffa dig på gymmet!). Sagt och gjort, efter mina 6 km och efter Grabbens typ 30 åkte vi dit.

Vi var aldrig inne i själva kvarnen men passade på att fika i vad jag förmodar är ett gammal stall eller ladugård och sedan kikade vi i den lilla butiken som var full med diverse mysigheter och framförallt saft och sylt.

Vi satt i en före detta spilta av något slag och drack te i vackra koppar och pratade om allt och ingenting men mestadels träning. Jag ville ha förslag från Grabben på hur jag bör löpträna men Grabben svarade att det bero på vad jag har för mål.

Egentligen var hela frågan rätt onödig för jag vet hur jag bör löpträna. Jag är redan insatt och jag har redan kunskapen men det är alltid mycket lättare att lyssna till någon annan än sig själv. Och det där med målsättningen är något otydligt. Jag har tidigare skrivit att jag vill bli snabbare på milen men jag vill bli snabbare på allt annat också…

Jag inspireras fantastiskt mycket av de bloggar jag läser. Ullis är som ett batteri som aldrig tar slut och Helena som just nu vandrar pilgrimsleden i Spanien visar på att ingen idé är för galen.

Därför har jag som mål att gå och springa lika många mil under april som det är dagar. 30.

Just nu är jag på väg till TUR-mässan i Göteborg. Förra året vann jag en resa till Mallis men i år hoppas jag på Dubai! Medan vi är där passar jag på att lägga upp några tankar som har tumlat runt i huvudet under veckan.

Från den livliga så kallade debatten från veckan som var, och det förkastliga Beach 2010-tränandet, har jag förstått att man kan finträna och fulträna. Att träna för att vara snygg hör till fulträning, ironiskt nog. Att träna för att till exempel kapa några minuter (eller sekunder) på mil eller annan distans hör till finträning. Ja om man är löpare alltså.

Jag förstår att man vill kapa sekunder och minuter. Jag lever tillsammans med en minuterkapare! Men skalar jag av alla känslor och sådant förvrängande ser jag egentligen ser jag ingenting specifikt funktionellt med minuterkapande överhuvudtaget! Att träna för att kapa minutrar verkar ju, rent krasst, väldigt onödigt och ganska poänglöst. De flesta som är minuterkapare kommer sluta på en ganska, i sammanhanget och jämfört med vinnaren, obetydlig och icke ihågkommen placering. Så var är poängen? Var i jakten ligger drivkraften?

Att bli det bästa man kan bli såklart. Precis som med mycket annat. Precis som med en toppform man söker för den avklädda sommarsäsongens till exempel. Eller bröllopets. Eller den där resan till New York. Eller vilket annat sammanhang som helst. Det spelar ingen roll om det är finträning eller fulträning. Det är träning. Och för att knorra till Fitnesscoachens smarta citat: alla skäl är bra förutom de dåliga. Så varför vara så dömande? Öppna ögonen och välkomna oliktänkandet. Det kan ge nya insikter!

Jag vill vara en insiktsfull minuterkapare och sommartoppformare.