Detta gillar jag. Jag vet inte om ni märkt det men jag har flera gånger under min bloggs levnadsår undrat varför löpningen är så segmenterad. Det är bara ljushuvuden överallt där jag springer, i alla lopp jag ställt upp i och till och med i Central Park.

Löpningen gör så mycket med ens inre. Det väcker hopp och liv och glädje. Därför blir jag glad när jag läser detta. Jag hoppas löparglädjen sprider sig vidare från mellanmjölkskiktet. Det finns så mycket att ge och så mycket att vinna!

Bild från DN.se

Jag hann ner till gymmet en sväng innan de stängde för den dagliga sommarsiestan. Satte mig på cykeln och trampade igång. Det känns som om jag bor på den cykeln nuförtiden. Jag hade hellre sprungit bort några intervaller på löpbandet, eller ännu bättre – sprungit bort några kilometrar utomhus. Men… man tar det man har. Eller så går man och hittar på en massa undanflykter. Och så går det åt fanders.

Jag vill inte åka till fanders så jag försöker ändra min inställning. Att motionscykla är kul. Det är bra träning. Annars skulle väl aldrig Anja motionscykla så himla mycket. I reportaget där vi fick följa landslaget inför OS såg vi henne cykla på balkongen i Monaco. Senast igår cyklade hon på ett tidningsuppslag på Bosön (tror jag att det var). Jag har inget emot att cykla – men rumpan domnar bort efter ett tag och det är oskönt.

Jag lyssnade till Mia Thörnblom idag. Jag har aldrig fastnat för henne, men jag kan uppskatta vissa saker hon säger. Och känna igen mig i det. Som det där att man anpassar sig själv till andra för att vilja bli omtyckt. Jag försöker ändra de tankarna och tycker att jag har kommit lång väg. Jag gillar inte alla andra – så varför måste alla andra gilla mig? Däremot respekterar jag många av de jag inte gillar och tycker inte att allt med de som jag inte gillar är pest och pina. Allt och alla är inte så svartvitt och framförallt är inte världen alltid så som jag ser den.

Linne: Nike. Sport-bh: Casall. Skor: Reebok.

Varning för oförståeligt inlägg som inte ska läsas bokstavligt. Vissa grejer går inte att förklara i ord trots att det är så tydligt i tanken – men jag gör ett försök.

Varför underskattar så många sig själva (här utgår jag från träningsbloggare och i träningssammanhang)? Det är vanligt att bli förvånade över sina prestationer. Och det är väl inget fel med det. Men – det verkar finns en skillnad mellan förvåning och förvåning när resultatet/prestationen överträffade det man trodde.

Förvåning 1: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”wow jag kunde”

Förvåning 2: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”jag trodde aldrig att jag skulle kunna”.

Det är förvåning nummer 2 som väcker mitt intresse och det är den jag fastnat vid ett antal gånger. Varför tror man inte att man kan? För att man inte tror på sig själv eller för att man har dålig självkoll?

Varför? För att (a) man verkligen inte tror så högt om sig själv, för att (b) man inte vågar säga att man trott så högt om sig själv, för att (c) man har dålig självkoll eller för att (d) man låter omvärlden begränsa tron på sig själv?

Om det är (a) så är det synd. Nog sagt om det.

Om det är (b) så är det farligt likt den smala tjejen i högstadiet (som också var den populära, go figure!) som nöp sig i skinnet och sa att hon var så tjock. Det gick ju inte att nypa sig i skinnet och säga att hon var smal och snygg. Det funkade bättre att andra sa det åt henne istället.

Om det är (c) så låter det konstigt. Man har stenkoll på träningen i övrigt. Tider. Vikter. Reps. Distanser. Dagsformer. Men inte detta?

Och om det är (d) så undrar jag när det är dags att lära oss att vi är vår enda begränsning? Sanningen finns inte i en bok eller i någon annans mun. Sanningen finns i dig och det du gör. Varför tror vi gärna på andra mer än oss själva? Och vad säger det om oss?