Vaknar strax före 10. Glad, förväntansfull. Himlen lyser lika vit som snön och jag bländas när jag står utanför porten. Allt är vitt och krispigt. Och isigt. Det är kallt men jag tar fart. Går mot havet. Halkar runt lite. Söndagen är tyst och lugn och det är jag och några pensionärer. Jag kommer fram till stigen där vägen tar slut och det är små smala spår i snön. Jag balanserar framåt och försöker göra det snabbt. Halkar lite. Tappar balansen och trampar utanför och det blir blött och kallt vid vaden. Fortsätter framåt. Undrar om det ska vara så här under de båda 2 milen jag tänkt avverka. Snöstigen blir lite smalare ändå. Fötterna blir kallare. Jag går ifatt en skidåkare och jag är uttråkad. Det var ju inte såhär, med kalla fötter jag ville leva just idag.

När snöstigen hittar villaområdet gör jag en avstickare. Svänger av mot villagatan och fortsätter där. Marken är lika vit här, men utan en halvmeter snö att ta sig igenom för varje steg. Jag går snabbare nu. Svänger med armarna och skopar luft med handflatorna. Jag ror mig hemåt.

Möter Grabben i dörren och han ska till gymmet. Springa långpass. 30 km. Jag velar. Vad ska jag göra nu? Jag vill ju leva lite idag! Uppleva!

Jag pysslar lite hemma innan jag bestämmer mig. Hänger tvätt samtidigt som jag funderar. Klurar. Byter om till inomhuskläder och bestämmer mig för Dennis easy linepass. Garanterad träningsglädje förutsätter jag.

När jag kommer till gymmet har Grabben sprungit 11 km. Jag funderar på om det kanske vore roligt att göra 100 armhävningar och gör 50. Sedan var det inte roligt längre. Jag känner mig trött och slö men piggnar till när klassen börjar. Vi är många. Träningsglada. Förväntansfulla.

Vi kör igång och jag tar det lugnt. Ingen svett under första varvet manar Dennis. Varv 2 kör jag på. Mer. Hoppar upp och ner på brädorna men somnar nästan på styrkemaskinerna. Ställer mig i störtloppsställning och låtsas att jag är Anja. I alla fall i 30 sekunder. Sedan byter vi övning och jag hoppar jämfotahopp. Byte igen och det är benböjsövning och aj det gör ont i baksida lår. Stationerna fortsätter och jag blir varken piggare eller tröttare. Jag gör 1000 crunches men skulle kunna göra 1000 till för de är utan energi. Men jag svettas och jag gör prydliga utfall. Och sedan är det slut och när jag går ut från gymmet skiner solen och jag skulle gärna gå hem och lägga mig en stund. Men det går inte. Om 1 timma lyfter planet mot Stockholm. Just idag orkade jag inte leva riktigt så som jag tänkt.

Jag var i alla fall färgglad i min rosa jacka och direktimporterade röda OS-vantar från en kompis i Whistler. Gratisflaskan från Gainomax verkade lovande men hade ett hål i mitten så allt vatten rann ut. Snacka om snopet.

Jag har inte älskat livet hela dagen. Under functional movesklassen blev jag rätt less. Jag var peppad när jag gick dit, peppad när jag träffade snygga bloggläsaren Anna, peppad trots att jag kom till klassen alldeles för tidigt och peppad när jag klev in i salen. Sedan var ingenting roligt längre. Övningarna kändes knasiga, jag fick ont lite här och var (ja testa att ligg på en stepbräda och ha höften precis utanför – det är inte jätteskönt. Dessutom förstår jag inte var den övningen ska kännas…) och så blev jag sjukt irriterad över att ligga på en supersmutsig bräda. Stepbrädor brukar folk ha skosulor på, jag vill helst inte ligga och kränga på en sådan efter det. Och så blev jag irriterad över att vi inte fick ha mattor. Och så blev jag irriterad över ljudnivån. Jag vet inte hur det är men jag tränar inte bättre när jag får ont i öronen. Rösten är ett viktigt instrument för instruktörer men det blir bäst när den används på rätt sätt. Skrik funkar bäst utan mick.

Ja ni hör ju att jag är på viset. Men jag kan i alla fall hoppa jag också, precis som Grabben. Sådetså. Nu ska jag fixa mat, sedan blir det jobb framför TV:n och någon gång ikväll ska jag också packa mina grejer inför helgen. Och hur är det nu, går det något Criminal Mindsavsnitt efter midnatt eller?

Åh vad jag såg fram emot Easylinepasset idag. Och så spinningpasset efteråt. Men när jag kom till gymmet några minuter innan Easylinen började så var passet fullt. Och jag blev besviken. Lika besviken över att jag skulle missa det jag sett fram emot som jag var över att jag hela tiden är för snäll. Att vara snäll är för det mesta en bra sak – så länge omgivningen fattar att man är snäll. Då får man good will. När omgivningen varken fattar eller förstår ja då offrar man bara sig själv och det förlorar också bara man själv på.

Utan musik i öronen satte jag av på löpbandet. När jag klev på var pulsen uppe i 80% av max. Inte för att jag var trött, slut och andfådd utan snarare för att jag var frustrerad. Skitförbannad, med andra ord. Att springa intervaller var det sista jag hade lust att göra men intervaller blev det ändå. Någonstans mellan 11-12 stycken hann jag med. 6-7 av dem blev 2 minuter långa och resterande blev 1 minut lång. Fokus låg på att få upp pulsen till över 90% (vilket jag lyckades med på alla utom de första 2) och att springa snabbare än förut (det lyckades jag också med). Teknikmässigt har jag svårt för att springa fort. Jag spänner mig och det blir jobbigt och konstigt, men idag var det de sista 2 intervallerna som kändes bäst rent teknikmässigt i kroppen och det gjorde mig rätt så glad igen.

När jag klev av löpbandet tog jag med mig ett hopprep och gick in i en sal. Jag varvade 100 hopp med 10 jämfotahopp upp på hög bräda men tröttnade efter 3 set och körde lite core istället.

Även om jag missade Easylinepasset så fick jag en plats på spinningpasset. Instruktören som håller söndagsklassen hör till en av mina favoriter men det blir lite mycket aerobics på cykeln ibland. Det bjöds inte på särskilt mycket vila men däremot noterade pulsklockan en maxnotering på över 90% och jag vet precis när det var – för det var ett parti som var både tokjobbigt och tokroligt. Vi körde sittande sprint och sedan rakt in i en sittande backe följt av sittande sprint och sedan rakt in i en stående backe (x 2) och när jag nu skriver ner det så låter det inte särskilt märkvärdigt men det var det. Det var riktigt märkvärdigt. Och riktigt bra.