I eftermiddag säger jag upp mitt medlemskap på Balance. För att göra en lång historia kort så fick jag ett mail från någon sälj- och serviceansvarig på Balance för några veckor sedan som hört att jag klagat på något. Han ville få det bekräftat så jag mailade och sade vad det gällde och länkade till både mitt klagoinlägg och mina hyllningsinlägg. Jag fick inget svar. Däremot fick jag en kommentar på samma inlägg vid ungefär samma tidpunkt som jag fick mailet, vars ip-nummer jag spårade till Balance, och den kan ni läsa här. Visst låter det som att den som kommenterar (”Micke”) är kund på Balance?

Jag mailade till sälj- och serviceansvarig och tyckte att det var konstigt att Balancepersonal kommenterar på bloggar utan att uppge vem de är. Det mest grundläggande kommersiella aktörer som agerar i sociala medier bör vara uppmärksamma på är att det är transparent. I många fall kan det vara bra med en policy om hur man ska agera i sociala medier också…

I alla fall. Efter mitt mailskickande fick jag en kommentar från Balancechefen. Han bad om någon slags ursäkt(?) och uppmanade mig att ringa eller maila, så jag gjorde det. Men vet ni vad, jag fick inget svar nu heller! Så tills vidare tar jag paus från Balance. Att träna där känns inte speciellt roligt. Jag gjorde både sälj- och servicepersonen och den andra Balancepersonen uppmärksam på att jag, trots min kritik, faktiskt skrivit en hel del bra om Balance också. Jag är ärlig – inte gnällig.

Så nu går jag vidare, glad och gymlös. Jag har ingen brådska att signa upp mig på något nytt ställe. Var jag väljer att träna beror på var vi köper lägenhet och vilka gym som öppnar var under nästkommande månader. Jag är lite nyfiken på Sportlife i city faktiskt (ja Soffan, du hörde rätt!) men kan också tänka mig ett Friskiskort (återigen, beroende på var vi bor). Tills vidare ska jag träna lite andra grejer. Jag tänkte lägga upp den perfekta träningsveckan såhär:

• 3 löppass (ett långpass, en snabbdistans/intervaller/fartlek och en vanlig distans)
• 1 rörlighetspass (låter lite diffust va?)
• 2 yogaklasser
• 1-2 styrkepass

Man kan sammanfatta planen som yoga och löpning. Jag vill ta det lugnt med löpningen och även om jag vill bli snabbare känns det som att just snabbhetspassen sliter mest, därför blir det bara ett sådant pass per vecka. Max. Det ligger rätt mycket fokus på yoga (för att vara mig) men jag sneglar lite på Sporty Spice och ska försöka gasa på lite på yogan. Det skulle kännas fint att utmana mig med 1 jobbigt yogapass per vecka och sedan lägga på 1 klass till som bonus. Yinyoga räknas inte in här – däremot ser jag det som rörlighetsträning. I rörlighetsträningen ingår också en längre tid av enbart stretch och prehab.

Styrketräningen är än så länge mest ostrukturerad i mitt huvud. Kanske får jag gömma mig i en skogsdunge under en powerwalk och köra lite cirkelträning – även om det finns en uppenbar risk för åskådare. Eller så får jag springa till ett utomhusgym och träna där. Det finns ju ett gäng sådana: Gärdet (nära), Söder (långt bort) eller Björkhagen (långt bort). Jag är trots allt inget fan av att träna till publik. Men jag tror att min plan kan bli rätt bra ändå. Mest nöjd är jag över yogabeslutet.

Dagen har varit nästintill fulländad. Först nästan en mils morgonlöpning, sedan frukost hemma och lite tidningsblädder utan stress. Fortsatte med tid hos kiropraktorn och det var nog inte jättekul just då men det känns mer skönt nu. Jag försöker förtränga att jag ska dit igen nu på fredag. Vi har bokat in 2 tider nära varandra så att behandlingarna kan stötta varandra. Nästa gång ska jag få nålar i hälen. Det låter skönt. Det kan inte vara ondare än att trycka på triggerpunkter eller få stötvågsbehandling.

Tyvärr är behandlingar inte gratis. Jag har ”behandlat bort” rätt många skor. Sedan juli 2010 har jag gjort typ 5 stötvågsbehandlingar á 700 kr, 3 kiropraktorbehandlingar för 450 kr, 1 idrottsmassage för 750 kr och nu 2 nya kiropraktorbehandlingar för 550 kr. Jag vill helst inte veta vad allt det där adderas till – men konstaterar att jag spenderar min lön på resor, träningsskor, mat och boende och diverse behandlingar. Ni är många som tycker att jag lever något slags lyxliv men det livet innehåller 0 krogbesök, 0 kr på barn, 0 kr på husrenovering och tomtfix och inte särskilt mycket annat heller. Att blogga är tack och lov gratis.

Jag åt sushi på lunchen och det är verkligen hur gott som helst – men tar ofta slut lite för snabbt. Eftermiddagen gick så fort så jag hann knappt bli hungrig men jag slank ändå ner på Blueberry för att dricka en Teatox (inte min favoritsmoothie konstaterade jag sedan) innan yogapasset jag var inbokad på. Där hittade jag Ella i en vit fåtölj i hörnet och tillsammans gick vi mot Balance där vi fick ett bra bemötande i repan (kul att man får ta med sig gäster utan suck och pust).

Vi är på jakt efter den ultimata yinyogan och än så länge leder min första yinyogaklass för Eva E på Yogayama, tätt följd av en tjej som jag inte minns vad hon heter på OmYoga. Annars känns det lite skralt vad gäller fantastiska yinyogaklasser. Har ni några tips?

Yinyogan på Balance är okej och lite lagom. Tanken på att vara mitt i centrum i en pulserande storstad men ändå hitta lugnet är rätt häftig – men idag var det kallt i salen så jag yogade med en filt på mig.

Matchade mina gula vatten- och barfotaskor (Kameleonter) till svarta tights från Nike, svart topp från Casall och rosa sport-bh från Casall.

Jag och Grabben sprang intervaller tillsammans med ett dussin andra personer på Balance ikväll. Det var en lång orienterare som höll i passet och det var snabba korta intervaller vi skulle springa. Mentalt var det jättelätt. Fysiskt var det ganska lätt också eftersom jag fegade lite på hastigheten. Jag är lite osäker på min kapacitet men borde veta med mig att 1-minutrare är så korta att det går att springa snabbare än jag tror.

Vi sprang 8 st 35-sekundrare med 25 sekunders vila, 7 st 45-sekundrare med 30 sekunders vila och till sist 6 st 1-minutrare med 30 sekunders vila. Tanken var att vi skulle hålla samma hastighet på alla intervaller. Rätt rejält mycket enklare än de 2 pyramidpassen jag tidigare har varit på.

Instruktören hälsade snällt på mig innan klassen. Sedan undrade han hur det gick vid ett annat tillfälle också. Alla andra stämde han av med relativt ofta – frågade hur det gick och hur det kändes. På en Running Clubklass är vi typ 14 pers och passet är en timma lång – det finns tid att ägna alla rätt mycket tid under en klass. Snacka om att känslan av ignorans var total.

Antingen skilde jag mig från de andra genom att se riktigt otrevlig ut. Eller så sprang jag helt enkelt för långsamt. Jag har varit med om den där totalignoransen en gång tidigare – då sprang jag i en grupp ledd av Malin Ewerlöf Krepp och hon ägnade mig inte ett enda ord. Den gruppen var på runt 10 pers och jag fick bra pepp av de snabba löparna Jessica och Åsa med sub40-kapacitet. Av Malin fick jag inte ett enda tips, inte ett enda påhejande ord. Snacka om att känna sig ännu sämre än vad man redan är!

Det som räddade mig från att känna mig så dålig att jag aldrig skulle ta ett enda löpsteg igen är att jag uppenbarligen saknar den gen som jämför mig med alla andra. Men det hindrar mig inte från att bli irriterad när jag känner mig orättvist behandlad för att jag springer långsamt. Och jag gråter en tår för alla andra som mår dåligt av att jämföra sig med alla andra och alltid känna sig sämre – och som på grund av det tappar både löp- och träningsglädje!

Den där orienterarsnubben på Balance står inte särskilt högt i kurs i mina ögon. Om jag hamnar på en av hans klasser igen kommer jag att gå därifrån.