Mycket av inspirationen till dagens lunchpass kom från Tanja Djelevics bok Livskraft (tack Mattias!). Jag läste den innan jag somnade igår kväll och vikte många hundöron. Grabben blir tokig på mig när jag gör så, men jag tycker att böcker är till för att insupas på alla sätt – inte bara att se prydliga och fina ut i bokhyllan.

Kroppen manifesterar allt vi känner och tänker skriver Tanja och det tar jag till mig. Därför förstår och förlåter jag mig själv för att jag i en period av negativa virvelvindar inte andas med samma energi på gymmet som jag brukar. Jag orkar heller inte lyfta lika tungt.

Det var med glädje och en försiktig nytändning jag gick till gymmet idag med ett nytt träningspass i min vita bok. Inspirationen till passet snodde jag från Livskraft: här finns ett gäng roliga övningar att roa sig med och för min egen del är det magiska med dem att det var länge sedan jag tränade på just det här sättet.

Tanken med övningarna är att de tränar flera muskelgrupper samtidigt. Till exempel plié med överkroppsrotation (jag använde en viktplatta), knäböj på balansbräda där man i högsta läget gör axelflies, utfallsgång där man i högsta läget gör bicepscurls, eller bicepscurls stående på ett ben på balansbräda kombinerat med axelpress i högsta läget.

Det finns riktigt många övningar man kan kombinera ihop till sin egna lilla träningssymfoni och jag blandade hej vilt – balansbrädan lade jag själv in som ett extra roligt moment som krävde mer fokus av mig.

Efter min egen träning gick jag på ett kortare core-pass med boll. Den övning jag tycker tar allra bäst är att använda bollen som ett maghjul och rulla ut på bollen på samma sätt som med ett hjul.

Jag har inte älskat livet hela dagen. Under functional movesklassen blev jag rätt less. Jag var peppad när jag gick dit, peppad när jag träffade snygga bloggläsaren Anna, peppad trots att jag kom till klassen alldeles för tidigt och peppad när jag klev in i salen. Sedan var ingenting roligt längre. Övningarna kändes knasiga, jag fick ont lite här och var (ja testa att ligg på en stepbräda och ha höften precis utanför – det är inte jätteskönt. Dessutom förstår jag inte var den övningen ska kännas…) och så blev jag sjukt irriterad över att ligga på en supersmutsig bräda. Stepbrädor brukar folk ha skosulor på, jag vill helst inte ligga och kränga på en sådan efter det. Och så blev jag irriterad över att vi inte fick ha mattor. Och så blev jag irriterad över ljudnivån. Jag vet inte hur det är men jag tränar inte bättre när jag får ont i öronen. Rösten är ett viktigt instrument för instruktörer men det blir bäst när den används på rätt sätt. Skrik funkar bäst utan mick.

Ja ni hör ju att jag är på viset. Men jag kan i alla fall hoppa jag också, precis som Grabben. Sådetså. Nu ska jag fixa mat, sedan blir det jobb framför TV:n och någon gång ikväll ska jag också packa mina grejer inför helgen. Och hur är det nu, går det något Criminal Mindsavsnitt efter midnatt eller?

Jag var så himlans funktionell ikväll. Först satt jag på McDonalds och jobbade (ja vadå, det är väl funktionellt?) och sedan gick jag till WorldClass Nybroplan och tränade deras extrainsatta superbra klass ”functional moves”. Åh den är så bra så bra så bra!

En sak som märks är att muskelminnet lär sig illa kvickt. Saker som var superjobbiga och trixiga förut är lite enklare nu. Därmed inte sagt att jag gör dem superrätt eller fullt ut: men muskelminnet har lärt sig vad som kommer så det tröttar inte ut psykiskt (ja det krävs en del tänkande på functional movesklassen) och fysiskt på samma sätt. Fast utfall åt sidan är jag fortfarande superdålig på. Höften fattar inte att den ska böja sig…

Trots att man varken hoppar eller springer särskilt mycket under klassen så lackar svetten ändå. Det är jobbigt att öva kroppskontroll!

Efter klassen sprang jag ut från gymmet i knallblå shorts, skepparkavajsjacka (den har fortfarande inget riktigt bra namn) träningströja, halsduk, bara underben och timberlandkängor. Bilen stod strategiskt placerad 20 meter från gymmet och jag tror inte allt för många såg mig under språngmarschen dit. För en gångs skull var det inte omöjlig kö på Strandvägen och Hamngatan och jag kunde lugnt spela Il Divos version på ”The winner takes it all” (effekten 1 minut och 55 sekunder in i låten är tokfantastisk om man har en bra bilstereo, inte alls lika mesig och omäktig som på YouTube) om och om igen och känna den behagliga effekten av ruset.