Det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. I min värld är det de där instruktörerna som kan pusha mig lite extra som jag försöker träna för. Jag planerar runt deras pass. Lägger ofta rätt mycket av min planering kring dessa pass. Prioriterar. Väljer. Hyllar. Längtar.

Söndagar på Form bjuder på pass som skiljer sig från mängden. Easy line följt av spinning. Det finns easy line och spinning andra dagar också, men skillnaden kunde inte vara större.

Söndagarnas easy line-pass är grymt bra. Idag var även jag grymt bra. Easy line-passen består av ett gäng (9 stycken) hydraulikmaskiner och mellan varje maskin kör vi kondition (eller styrka). Hydraulikmaskinerna bygger inte särskilt mycket styrka – men de är rätt krävande rent konditionsmässigt. Vi kör dem supersnbbt!

Mellan maskinerna hoppade jag runt på brädor, gjorde upphopp, utfallssteg med hopp och en massa annat i plyometricsformat. Det sög i benen när jag stod i fri jägarposition och det sög i benen när jag gjorde benböj med hopp och det sög i benen när jag hoppade upp och ner på bräda i konstant benböjsställning. Det sög i benen hela tiden faktiskt.

Det är inte ofta som jag hoppar på en spinningcykel och känner mig oändligt trött redan från början. Idag uppmärksammade jag den känslan. Men – det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. Idag orkade jag lite mer. Timman på cykeln gick snabbt och jag hade gasen i botten mest hela tiden.

När min träning var over and done with letade jag upp stretchingmaskinerna som jag alltid sneglat nyfiken på men aldrig velat prova. Jag tycker att det är jobbigt att stretcha själv så det blir sällan av i den mängd det borde bli av. Men med stretchingmaskinerna så behöver jag inte trycka och dra så mycket själv (vilket är anledningen till varför det inte blir av) utan jag kan koncentrera mig på att ligga still, andas och svära över hur stel jag är. Det finns hopp även för min stretching!

Vaknar strax före 10. Glad, förväntansfull. Himlen lyser lika vit som snön och jag bländas när jag står utanför porten. Allt är vitt och krispigt. Och isigt. Det är kallt men jag tar fart. Går mot havet. Halkar runt lite. Söndagen är tyst och lugn och det är jag och några pensionärer. Jag kommer fram till stigen där vägen tar slut och det är små smala spår i snön. Jag balanserar framåt och försöker göra det snabbt. Halkar lite. Tappar balansen och trampar utanför och det blir blött och kallt vid vaden. Fortsätter framåt. Undrar om det ska vara så här under de båda 2 milen jag tänkt avverka. Snöstigen blir lite smalare ändå. Fötterna blir kallare. Jag går ifatt en skidåkare och jag är uttråkad. Det var ju inte såhär, med kalla fötter jag ville leva just idag.

När snöstigen hittar villaområdet gör jag en avstickare. Svänger av mot villagatan och fortsätter där. Marken är lika vit här, men utan en halvmeter snö att ta sig igenom för varje steg. Jag går snabbare nu. Svänger med armarna och skopar luft med handflatorna. Jag ror mig hemåt.

Möter Grabben i dörren och han ska till gymmet. Springa långpass. 30 km. Jag velar. Vad ska jag göra nu? Jag vill ju leva lite idag! Uppleva!

Jag pysslar lite hemma innan jag bestämmer mig. Hänger tvätt samtidigt som jag funderar. Klurar. Byter om till inomhuskläder och bestämmer mig för Dennis easy linepass. Garanterad träningsglädje förutsätter jag.

När jag kommer till gymmet har Grabben sprungit 11 km. Jag funderar på om det kanske vore roligt att göra 100 armhävningar och gör 50. Sedan var det inte roligt längre. Jag känner mig trött och slö men piggnar till när klassen börjar. Vi är många. Träningsglada. Förväntansfulla.

Vi kör igång och jag tar det lugnt. Ingen svett under första varvet manar Dennis. Varv 2 kör jag på. Mer. Hoppar upp och ner på brädorna men somnar nästan på styrkemaskinerna. Ställer mig i störtloppsställning och låtsas att jag är Anja. I alla fall i 30 sekunder. Sedan byter vi övning och jag hoppar jämfotahopp. Byte igen och det är benböjsövning och aj det gör ont i baksida lår. Stationerna fortsätter och jag blir varken piggare eller tröttare. Jag gör 1000 crunches men skulle kunna göra 1000 till för de är utan energi. Men jag svettas och jag gör prydliga utfall. Och sedan är det slut och när jag går ut från gymmet skiner solen och jag skulle gärna gå hem och lägga mig en stund. Men det går inte. Om 1 timma lyfter planet mot Stockholm. Just idag orkade jag inte leva riktigt så som jag tänkt.

Jag var i alla fall färgglad i min rosa jacka och direktimporterade röda OS-vantar från en kompis i Whistler. Gratisflaskan från Gainomax verkade lovande men hade ett hål i mitten så allt vatten rann ut. Snacka om snopet.

Åh vad jag såg fram emot Easylinepasset idag. Och så spinningpasset efteråt. Men när jag kom till gymmet några minuter innan Easylinen började så var passet fullt. Och jag blev besviken. Lika besviken över att jag skulle missa det jag sett fram emot som jag var över att jag hela tiden är för snäll. Att vara snäll är för det mesta en bra sak – så länge omgivningen fattar att man är snäll. Då får man good will. När omgivningen varken fattar eller förstår ja då offrar man bara sig själv och det förlorar också bara man själv på.

Utan musik i öronen satte jag av på löpbandet. När jag klev på var pulsen uppe i 80% av max. Inte för att jag var trött, slut och andfådd utan snarare för att jag var frustrerad. Skitförbannad, med andra ord. Att springa intervaller var det sista jag hade lust att göra men intervaller blev det ändå. Någonstans mellan 11-12 stycken hann jag med. 6-7 av dem blev 2 minuter långa och resterande blev 1 minut lång. Fokus låg på att få upp pulsen till över 90% (vilket jag lyckades med på alla utom de första 2) och att springa snabbare än förut (det lyckades jag också med). Teknikmässigt har jag svårt för att springa fort. Jag spänner mig och det blir jobbigt och konstigt, men idag var det de sista 2 intervallerna som kändes bäst rent teknikmässigt i kroppen och det gjorde mig rätt så glad igen.

När jag klev av löpbandet tog jag med mig ett hopprep och gick in i en sal. Jag varvade 100 hopp med 10 jämfotahopp upp på hög bräda men tröttnade efter 3 set och körde lite core istället.

Även om jag missade Easylinepasset så fick jag en plats på spinningpasset. Instruktören som håller söndagsklassen hör till en av mina favoriter men det blir lite mycket aerobics på cykeln ibland. Det bjöds inte på särskilt mycket vila men däremot noterade pulsklockan en maxnotering på över 90% och jag vet precis när det var – för det var ett parti som var både tokjobbigt och tokroligt. Vi körde sittande sprint och sedan rakt in i en sittande backe följt av sittande sprint och sedan rakt in i en stående backe (x 2) och när jag nu skriver ner det så låter det inte särskilt märkvärdigt men det var det. Det var riktigt märkvärdigt. Och riktigt bra.