Jag har tre saker att säga om ikväll. Oh. My. God!

Wow

Jag såg fram emot kvällens pass otroligt mycket. Det skulle ju bli ett Pia-pass. Men besvikelsen la sig som en blöt filt över mig när det visade sig att hon var sjuk. Hennes andra hälft, Andreas skulle ta passet. Han är inte dålig. Men inte lika bra som Pia. Tyckte jag då. Nu tycker jag annorlunda. Kombinationen Andreas på ledarcykeln och Piaupplägg på passet tog mig till nya höjder. Till nytt maxpulsrekord på cykeln. Till nytt snittpulsrekord på cykeln. Och till spinning high!

På Pias pass kör vi ibland intervaller på 4 minuter med 2 minuters vila. Not today. Upplägget bestod av intervaller på 3 minuter. Med 1 minuts vila. 3 minuter går jäkligt långsamt. 1 minut går väldigt fort. Rösten inom mig sa att jag skulle upp i 90% av max i alla intervallerna. Kroppen var bestämd. Det skulle ske. Och så blev det.

Pulsklockan berättar att snittpulsen på passet låg på 86% av max (den mesta tiden av passet spenderades i pulszon 5). Med uppvärmning och nedvarvning inkluderat. Under den 7:e intervallen gav Andreas oss en uppmaning. Om vi ville kunde vi skippa vilan mellan intervall 7 och 8 och istället köra en 6-minutersintervall. Huvudet hade gärna vilat. Men kroppen sa nej. Under den 2:a minuten av den 7:e intervallen var jag uppe på 91% av max men när Andreas gav oss utmaningen var det som om jag glömde tröttheten. Jag körde på. Jag kollade klockan. Och jag såg pulsen ticka uppåt. Helt sakligt, och utan att känna av hur jag flåsade såg jag hur pulsen ökade från 192 slag. Till 193 slag. Till 194 slag. Till 195 slag. Till 196 slag. Till 197 slag. Till 198 slag. Jag såg aldrig när den visade på 199 slag. Då hade mitt spinner’s high avtagit och jag var tillbaka i verkligheten. Med 1 minut kvar blev det väldigt tungt. Lungorna ville helst expandera genom ryggen och jag undrade vad som skulle hända om jag kollapsade här och nu. Men kollapsade gjorde jag inte. För då var 6-minutersintervallen slut.

Jag trodde jag skulle känna mig dödstrött efteråt. Men nej. Jag trippade som på små rosa moln. Hög som ett höghus av adrenalin och glädje. Otröttlig. Osårbar. Nästan odödlig. Känslan höll i sig styrketräningen igenom. Jag körde ben och presterade som aldrig förr. Detta mina vänner, är en kväll att minnas! (Men det ska bli skönt med vilodag imorgon. Yogavila och snabb promenadvila)

Träningsglädje!

Tummen upp för spinner’s high!

Jag fortsatte kvällen med en snabb promenad på 20 minuter till skjutsen hem. Jag knäckte ett (kokt) ägg när jag gick över bron mellan Kungsan och Slottet och log åt att det nog måste se lite lustigt ut. Jag funderade över livet och över min självkänsla och mitt självförtroende och att jag nog kan tacka träningen över att tilltron till mig själv är enorm. Träning ger mer än styrka!>

Fridhemsplan är nog SATS mesta källargym. Sunkigt, svettigt, rostigt och illaluktande.

Spinning + styrketräning

I eftermiddags träffade jag min värste konkurrent. Och en av mina bästa vänner. Coola K. Vi sågs på Fridhemsplan. Jag smygtränade 45 min spinning innan vi sågs till väldigt dålig musik men när det väl kom en låt som fick mig att tända till var jag uppe på 90% av max och nuddade. Det var underbart.

När vi beblandade oss med det övriga folket nere i källargymmet hade vi båda varsin träningslapp i handen med vad vi skulle göra. Fast det tog mycket längre tid för Coola K eftersom hon kör fler repitioner. Själv lassade jag på så mycket vikt jag bara kunde och körde mina 6 reps. Det var ryggen som stod i fokus. Och axlarna. Eftersom det var så mycket folk fick jag anpassa mig och byta ut några övningar. Ibland fanns inte de redskap jag behövde. Nä, det är dags att jag åker ner till Halmstad för lite PT-träning (one more week to go). Men jag fick god hjälp av Coola K, speciellt när vi körde latsdrag med smalt och omvänt grepp. Det var tungt. Rodden var roligast. Eller nä, roligast var nog sällskapet.

Tänk vad mycket träningsväskor vi bär runt på hela tiden.

Coola K går loss på passionsfrukten.
Och jag på avokadon!

>

Jag gillar inte trängsel kring vikterna

Miserabel styrketräning

Jag hade planerat in att köra VR-Tess spinningpass i eftermiddags men eftersom jag var fast på vischan (Järfälla) i möte blev det ingen spinning. Istället blev det 30 minuters cyklande till bra musik runt 70% av maxpuls. Jag cyklade på och väntade på att folk skulle gå hem från gymmet eftersom det var så trångt i styrketräningssalen. Men det gjorde de aldrig. Det kom bara fler och fler som ville trängas.

När jag slutligen gick för att styrketräna var alla hantlar slut. I alla fall de som jag ville ha. Redan då tyckte jag att detta pass skulle bli jobbigt. Jag var totalt otaggad. Totalt otaggad och köra tungt och 6 repetitioner funkar inte. Det funkar heller inte när de vikter man vill ha inte finns.

Såhär ser frustration ut.

Att gymma klockan 21.00 en fredagskväll före jul på SATS Regeringsgatan är mycket bättre än klockan 19.00 på SATS Sickla. Helt klart. Då har man hela gymmet för sig själv. Ikväll fick jag bara dela svetten med den som haft bänken eller hanteln före mig. Det är inte lika trevligt.>