Jag tror att det finns en mening med det mesta som händer oss. På ett eller annat sätt. Som idag. Jag var på Sportlife 75 minuter innan min klass skulle börja och visste inte riktigt vad jag skulle göra av tiden. Jag ringde några samtal. Jag började äta en banan. Jag tänkte jag skulle lyssna igenom min musik. Men… var fan var min skiva? J.ä.v.l.a.r! Den låg inte i väskan! Paniken bredde långsamt ut sig som en tung blöt filt. Jag fick tag på en taxi fort som tusan och undrade tyst om jag skulle hinna från Östermalm till Kungsholmen för att hämta mina skivor som låg i mitt datorfodral och tillbaka till Östermalm igen på typ 30-40 minuter. Då skulle jag fortfarande ha 15 minuters marginal till klassen! Taxichaffisen var lugn och sansad. Vi pratade cykel och han körde prickfritt. Jag var tillbaka på Östermalm på 32 minuter och 450 spänn senare och hade inte ens andan i halsen. Det fanns ett skäl, bestämt av någon eller något, till varför jag var på gymmet så lång tid innan min klass. Det var ju för att jag skulle hinna åka taxi!

När jag klev ur taxin var jag fortfarande ute i god tid och kunde pyssla med än det ena och än det andra och fundera på hur det var musikspelaren funkade nu igen. Det finns ju så många vred att vrida på…

Jag har spenderat den förhållandevis långa tiden sedan mitt förra inlägg med att tänka spinning, lyssna på spinningmusik, fundera över hur jag ska förklara mitt cykelklassupplägg på enklast möjliga sätt, mixa om min spinningmusik, lyssna på den några varv till, vara sjukt nervös och slutligen sätta mig på instruktörssadeln och köra en riktig klass. Premiärklassen! Eftersom jag är rätt bra på att multitaska hann jag med en härlig utesöndagsfrukost på den svindyra men härliga espressobaren i huset jag bor i, käka födelsedagsmiddag (inte min) med familjen på Koh Phangan Nybrogatan med rätt förvirrad personal och vara på jobbet svintidigt i morse för att hinna jobba undan en del eftersom jag visste att mycket fokus idag skulle läggas på den klass jag nyss kört. Lagom till klassen upphörde mitt multitaskande och jag hade fullt fokus på en sak. Att köra en bra klass!

Man blir inte världens bästa cykelinstruktör på första klassen. Men jag tyckte att det gick riktigt bra ändå. Och vet ni – det var himla kul! Det kände jag framförallt när jag kört klassen och jag kunde börja andas igen. Andas sådär på riktigt med avslappnade andetag utan anspänning.

Jag ”lånade” lunchklassen på Sportlife Östermalm kl 11.15 för att bli utvärderad. Det är en klass med Activiosystem vilket var extra kul. Vad jag inte visste var att det satt 3 cykelinstruktörer i publiken och en utvärderare längst bak (fast den sistnämnde visste jag ju om). Hade jag vetat det hade jag fått prestationsångest deluxe. Det kändes extra bra i kroppen att få spontana positiva kommentar efter klassen även från dessa instruktörer, inklusive den manliga instruktör med 16 års erfarenhet som cyklade i ”riktiga” cykelkläder. Det är sådana där personer man liksom vet att de är kräsna.

Med det sagt levererade jag inte en komplett fulländad cykelklass, men det kändes som en riktigt bra början och jag är sjukt taggad på att utveckla mitt instruktörskap och bli den instruktör jag vill vara. Det blir alltså mer tankar om spinning, lyssnande på spinningmusik, funderande över hur jag ska förklara mina cykelklassupplägg på enklast möjliga sätt, mer mixande av spinningmusik, mer lyssnande och lite mer nervositet. Fast, kanske inte riktigt fullt lika mycket som innan den här klassen…

Jag är mör i kroppen nu. Trappstegen upp till lägenheten var långa och tunga. Västerbron rätt så brant. Det ska bli härligt med vilodag imorgon. Inga svettiga träningskläder som fyller väskan efter ett hårt pass. Ingen dusch att stressa sig igenom innan lunchtimmen (läs: träningstimmen) är förbi. Kanske kan jag till och med vara lite fin i håret i morgon? Kanske också sminka mig?

Idag tog jag med mig en kollega och körde SATS crosstraining på lunchen. Jäklar vilket pass. PT:n som var instruktör körde 3 wod:ar med oss varav den mittersta bestod av 2 minuter burpees + 6 min av 3 övningar jag inte minns + 2 minuter burpees. De andra wod:arna var 8 och 5 minuter långa. Ett killerpass.

På kvällen hade jag bokat spinning på SATS Hötorget för min favoritinstruktör Pia men hon hade vikarie och istället var det en ”riktig” cyklist på instruktörssadeln. Jag minns att jag starkt ogillade hans pass (inte honom alltså) en gång förut (för många år sedan) och det var samma känsla nu. I duschen efteråt var det 2 tjejer som tyckte att det var så himla bra. Smaken är sannerligen som baken.

Jag höll till på SATS Hötorget mest hela tiden för 3 år sedan och körde väldigt mycket spinning där. Det var exakt samma folk på främre raden nu som då. I den cykelsalen har tiden verkligen stått stilla!

Efter dagens andra dusch mötte jag Annika och några fler för att dricka sangria och äta tapas. En himla fin onsdagskväll som slutade med promenad över Västerbron och ett folkhav som mötte oss i Rålis. De hade visst filmkväll där.