Idag har jag lagt 2 timmar på mina ben. Jag är generös.

1 bra timma + 1 dålig timma

Jag har gått och längtat efter eftermiddagsträningen hela dagen – precis som vanligt alltså. Hur i all världen orkar jag hålla uppe motivationen, kanske ni undrar? Jag tror det beror på många saker – men framförallt på att jag har så många vilodagar. Som imorgon till exempel. Då ska jag inte träna någonting alls. Därför har jag längtat efter att ge järnet idag.

Jag planerade in ett pulsspinningpass en bit in på kvällen. En total waste of time, visade det sig, men det gav mig i alla fall hela 60 minuter att lägga på styrketräning för benen.

Jag körde mängder med liggade benpress i maskin med olika fotpositioner, utfallsgång, utfall med ett ben på pilatesboll, upphopp med benböj, gamla goda kissande hundenövningen, benböj med pilatesboll mot väggen, benböj på stebräda, bäckenlyft med fötterna på pilatesboll, jägarställningen och säkert något mer som jag inte minns. Det hade varit intressant att se min pulskurva under passet för där fanns nog några riktiga toppar.

Knäböj med pilatesboll mot vägg.

Utfallsgång med kapat huvud.

Sedan var det det där med spinningen… instruktören var försenad och kom inrusande någon minut efter att passet egentligen skulle ha börjat. Det är förlåtligt. Men hon kom in i salen med ungefär lika mycket energi som en walkman med batterier som håller på att ta slut.

Musiken ska jag inte klaga på, jag vet att smaken är som baken och att jag inte kan gilla allt jämt. Men snälla, vi kunde väl fått någon slags tidsuppfattning om hur långa de olika partierna under passet var. Vad menas egentligen med ”bara lite till”, ”vi är snart där”, ”lite, lite mer”? Är det 30, 60 eller 90 sekunder? Att inte veta vilken tidsrymd som menades gjorde mig tokfrustrerad. Det är inte lätt att köra på i 90% av max i ingenmansland – att inte veta hur länge vi ska hålla just den pulstoppen. ”Bara lite till” visade sig vara en halv låt. För mig är ”bara lite till” 30 sekunder.

Jag hade mycket väl kunnat lämna klassen i halvtid men valde att vara kvar eftersom jag inte ville störa mina medcyklister. Apropå medcyklisterna förresten. Jag förstod att en kille var på spinning första gången när jag såg att cykeln var totalt felinställd med alldeles för låg sadel och att han aldrig rörde motståndsvredet under hela passet. Det borde instruktören också sett. I’ll say no more. Istället ser jag fram emot träningsvärk imorgon. Och en Grabb som kommer hem.>

Jag har en fråga till dig som spinninginstruktör(och till dig som går på spinningpass):

– Vad tycker ni om deltagare som är med på klassen, men som inte alltid gör som instruktören gör?

Jag tänker egentligen enbart på deltagare (som jag själv) som väljer en annan position som instruktören, t.ex. står när instruktören sitter.

I början när jag tränade spinning gjorde jag alltid som instruktören. Kom inte ens på tanken att göra något annat. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt gick jag och blev olydig. Fortsatte stå upp medan instruktören sa att vi skulle sitta.

Jag gillar att stå. Det känns som att det är lättare att aktivera hela kroppen då. Dessutom får jag skav i rumpan av att sitta en längre period och tycker inte jag kommer igång när jag växlar för snabbt mellan sitta och stå. Därför går ”8-sitta-8-stå”-varianter fetbort. Jag blir för upptagen med att räkna in. Låt mig fokusera för guds skull!>

Idag var vi nog många som satt med de svenska OS-medaljörerna i cykling på näthinnan i spinningsalen.

Onsdagscykling

Det är stressigt när jag ska ta mig från jobbet på Kungsholmen klockan 16.30 till SATS Hötorget och spinningpassen som börjar klockan 17.00. Men jag gör det snabbt. Från dörr till dörr tar det 15 minuter och då måste jag ändå vänta på tunnelbana, trängas med folk i en överfull tunnelbanevagn, åka ett par stationer, springa uppför alla rulltrapporna på T-centralen från den blå linjen i allra nedersta källaren och sen korsa och tvärsa alla människor på plattan tills jag äntligen kommer fram till SATS Hötorget. Väl där byter jag om med andan i halsen, glömmer hälften och sätter byxorna bak och fram. Eller något sådant.

Anyway. 16.50 satt jag på cykeln.

Terese bjöd på backar och intervaller och även om musiken inte var lika bra som den brukar (Mitternacht eller When you’re gone saknades…) var det ett bra pass med chans på många pulstoppar. När klassen var slut undrade jag hur jag skulle orka göra allt en gång till. För det skulle jag ju.

SATS Hötorget

Uppvärmningen på andra klassen var olidlig. Ren och skär pina. Ok, inte lika stor plåga som för Gustav Larsson men ändå. Jag hittade ingen bra sittställning och det gjorde bara ont överallt. I rumpan och i händerna. Men så satte passet igång på riktigt och plågorna försvann. Och tiden gick fort. Vi hade knappt börjat på första blocket innan vi gjort klart det tredje och näst sista etappen. Och jag kom på mig själv att köra lite tuffare än förut.

Det är så ”enkelt” att köra tufft på spinning. En backe varar ju bara i till exempel 3 eller 5 minuter. Nästan aldrig mer än så. Och det är faktiskt ingenting.>