Idag har varit en bra dag. Träning hela dagen kan inte vara annat än bra.

Stora träningsdagen, version 2

Jag och Coola Karin hade sedan länge bestämt att vi skulle ägna dagen idag åt träning. Karin laddade upp med en halv ironman i Sala igår. Jag laddade med kräftskiva och ganska mycket vin (6950 såklart). Därför bjöd jag på sovmorgon och första passet blev 55 minuter spinning klockan 11.

Jag hade på mig pulsklocka dagen till ära och låg på en genomsnittlig puls på 76% av max passet igenom (pulstoppen på 205 slag, eller 99% av max, tror jag inte på). Det får väl vara godkänt pulsbetyg antar jag.

Direkt efter spinningen hade jag betämt att vi skulle köra pump. Karin och jag tog platser längst fram (iiih!!) och jag lassade på vikter för fullt. Instruktören var alldeles för mycket av allt och ju mer hon tjoade desto mer avtaggad blev jag. Men musklerna fick jobba och det är ju trots allt det passet går ut på. Medelpuls blev 67% av max vilket också få ses som okej. Jag ser fram emot nästa body pumpupplägg – en fågel har viskat i mitt öra att det nya passet kommer innehålla en av mina favoritlåtar!

Efter passen blev det dusch, lunch och latte och sedan en vilostund hemma hos Karin. Sedan iväg igen – ingen rast och ingen ro – nu skulle vi löpträna!

Planen var att köra intervaller runt sjön Trekanten i Liljeholmen. Slingan runt sjön är flack på dryga 1500 meter (500 meter längre än vad jag på förhand trodde). Karin fick agera farthållare med sin Garmin. Jag beställde ett skönt 5.45-tempo till första intervallen (hela slingan runt sjön) men klockan visade lite som den ville och vi låg på 5.10-fart hela intervallen igenom. Jag hade helst velat sluta redan efter första intervallen men vi körde två till. Genomsnittlig puls blev 77% även här, med en maxnotering på 92%. Det tycker jag låter lågt, för det kändes långt mycket jobbigare.

Sist men inte minst blev det lite ben- och corestyrketräning inne på gymmet. Vi hann inte så mycket, för gymmet envisades med att stänga klockan 19. Jag hade laddat mentalt för ett tufft benpass, men tji fick jag.

När jag kom hem var Grabben på gymmet och sprang långpass på löpband. Jag förstår inte riktigt hur han är funtad. Att springa långpass på löpband utan någon som helst underhållning i öronen måste vara skittråkigt. Men han körde på i 2 timmar och 27 kilometer. Det var lite för långt tyckte jag som kom hem och upptäckte att min nyckel var på fel sida om dörren. Därför hade jag Risifruttipicknick under de 40 minuter som jag väntade på att Grabben skulle springa klart sitt långpass och komma hem.

>

Startskottet för helgen var 55 minuter långt och innehöll tre pulstoppar.

Fredagsspinning

Vi var fyra tappra själar som kämpade ikapp på första raden i spinningsalen i eftermiddags. Jag kan inte säga något ont om instruktören för han var så söt och snäll och musiken var helt okej den också. Allra bäst var det på slutet. Sista låten var 6 minuter lång och snyggt ihopmixad på två låtar. 6 minuter är ändå långt. Jag tog det som en utmaning för pannbenet och bestämde mig för att ligga på så hög puls som möjligt under hela låten. Det höll hela vägen. De sista 45 sekundrarna ökade jag kadensen och avslutade storstilat med en spurt. Efteråt kunde jag därför också äta en pad thai med gott samvete på opretantiösa Thai house wok på Hornsgatan. Nu blir det te i soffan framför Golden League- och Finnkamps-TV.

>

Min mamma tjatade alltid på mig att jag skulle bli simlärare. Sedan fick hon det till att jag skulle bli skidlärare. Hon har dock aldrig sagt något om spinninginstruktör. Men det får jag höra från annat håll istället.

Att vara eller inte vara (instruktör)

Jag blev aldrig någon simlärare, trots mammas tjat. Jag tyckte det var en dålig idé redan första gången hon föreslog det. Mina egna simskolelektioner genomfördes i iskallt västkustsvatten med en konstant skräck för röda, brännmaneter. Jag blev aldrig bränd, tog visserligen några simborgarmärken men är ändå riktigt dålig på att ta sådana där övertydliga simskolebentag.

Skidlärare blev jag däremot. Och visst var det roligt att se mina lärjungar göra framsteg, ung som gammal. Riktigt roligt till och med. Men – inte alltid. Jag stod i mina pjäxor hela dagarna och när jag väl hade ledigt ville jag helst göra något annat än att åka skidor.

Tanken på att vara någon annan slags instruktör inom området träning har slagit mig. Men – ja det finns alltid ett men – jag vill inte riskera att faktiskt tröttna.

Det är en oerhörd skillnad mellan att instruera (i upplärningssyfte) och att guida. När man lär upp handlar det om att anpassa sig till deltagarens nivå och ta det därifrån. Trots alla mina månader i snömeckat Whistler blev det därför inte så mycket offpiståkning. Många av de skidlärare som är kvar år efter år guidar mest med mindre fokus på teknik och mer upplevelse.

De flesta spinningpassen är också en form av guidning, men det går inte att komma ifrån att den där representativa, tillmötesgående sidan av en själv alltid måste finnas där. Som instruktör bör deltagarna alltid vara i fokus men jag är en mycket självisk person. Just nu vill jag vill faktiskt bara fokusera på mig, mig själv och ingen annan. Ni hör att det rimmar illa, eller hur?

Samtidigt vet jag att det finns utmärkta utbildningsmöjligheter i Halmstad och kanske är den själviska perioden en fas som ebbar ut i och med att jag någon gång når mina viktmål. Ska jag sitta längst fram på en cykel vill jag också se ut som en förebild.>