Det är nÃ¥gonting med utmaningar och projekt som sätter griller i mitt huvud. Jag tog mig an spÃ¥ren kring Bolleberget i Bollnäs imorse och medan jag gick korta smÃ¥ snabba steg uppför berget med konstant ökande puls och svettdroppar i pannan sÃ¥ kom jag pÃ¥ den fina idén om att gÃ¥ eller springa uppför typ 10 alpina backar i sommar. Alternativt om jag har en enda backe nära mig, sÃ¥ skulle ett mÃ¥l kunna vara att ta mig an backen typ 50 gÃ¥nger. Eller sÃ¥. Det hade varit en strÃ¥lande fin utmaning för min del – jag ska ju äta backar till frukost det här Ã¥ret. Jag ska fundera vidare pÃ¥ utmaningen och se om jag antar den. Det ska ju vara praktiskt möjligt ocksÃ¥ liksom. Eller snarare: finns viljan att göra det praktiskt möjligt? Allting gÃ¥r faktiskt.
Som vanligt blev morgonpasset lite äventyrligare än nödvändigt. Jag började med att testgÃ¥ 2.5-spÃ¥ret innan jag tog mig an backen. Väl uppe pÃ¥ toppen – med bedÃ¥rande utsikt över Hälsingebygden och blÃ¥ sjöar och grönt landskap och smÃ¥ röda prickar (läs: gÃ¥rdar) här och var – sÃ¥g jag att det gick en grusväg pÃ¥ andra sidan nedför berget. SÃ¥ jag valde att ta den och tänkte att den ju mÃ¥ste ta vägen nÃ¥gonstans. Sedan vek jag av en herrans massa gÃ¥nger pÃ¥ andra vägar och befann mig snart pÃ¥ ett mtb-spÃ¥r. Just dÃ¥ hade jag ingen aning om var jag befann mig men jag tänkte att mtb-spÃ¥r mÃ¥ste ju bÃ¥de börja och sluta nÃ¥gonstans och det gjorde det ju sÃ¥klart. Precis där min bil stod parkerad. Vilken tur!
