Det är någonting med utmaningar och projekt som sätter griller i mitt huvud. Jag tog mig an spåren kring Bolleberget i Bollnäs imorse och medan jag gick korta små snabba steg uppför berget med konstant ökande puls och svettdroppar i pannan så kom jag på den fina idén om att gå eller springa uppför typ 10 alpina backar i sommar. Alternativt om jag har en enda backe nära mig, så skulle ett mål kunna vara att ta mig an backen typ 50 gånger. Eller så. Det hade varit en strålande fin utmaning för min del – jag ska ju äta backar till frukost det här året. Jag ska fundera vidare på utmaningen och se om jag antar den. Det ska ju vara praktiskt möjligt också liksom. Eller snarare: finns viljan att göra det praktiskt möjligt? Allting går faktiskt.
Som vanligt blev morgonpasset lite äventyrligare än nödvändigt. Jag började med att testgå 2.5-spåret innan jag tog mig an backen. Väl uppe på toppen – med bedårande utsikt över Hälsingebygden och blå sjöar och grönt landskap och små röda prickar (läs: gårdar) här och var – såg jag att det gick en grusväg på andra sidan nedför berget. Så jag valde att ta den och tänkte att den ju måste ta vägen någonstans. Sedan vek jag av en herrans massa gånger på andra vägar och befann mig snart på ett mtb-spår. Just då hade jag ingen aning om var jag befann mig men jag tänkte att mtb-spår måste ju både börja och sluta någonstans och det gjorde det ju såklart. Precis där min bil stod parkerad. Vilken tur!
