På tåget hem från Malmö var jag fast besluten om att Form ska bli min hemmaarena och att jag ska gästspela som deltagare på Sportlife. Fast besluten och fullt övertygad. Men… jag har precis kommit hem efter en bra kväll på SATS och nu vet jag varken ut eller in. Igen. Det är bra att Grabben kommer hem på fredag så att vi kan ha lite krissamtal.

Första passet av kvällens dubbel var SATS puls core. Man kan komma rätt högt i puls och trots att jag hatar att hoppa jämfota upp och ned på brädor – för att det blir väldigt jobbigt väldigt snabbt – så gillar jag det. Förmodligen av samma anledning som jag hatar det. Jag gillar också balansdelen. Mest för att jag är bra på det.

Efter gruppträningen så körde jag styrketräning med PT:n. Jag sa kaxigt att jag ville köra mer ben så då fick jag vad jag tålde. Djupa benböj i smithen, utfallsgångar och benspark – i superset med överkroppen. Det blev lite extra bicepsövningar eftersom jag råkade sträcka mig i bröstmuskeln på styrkedelen av corepasset. Jag ska nog hålla mig till armhävningar på knäna…

Jag har börjat träna med pulsklocka igen och nuförtiden är vi rätt sams, jag och mitt pulsband. Den registrerar nämligen min puls hela tiden och fastnar inte på vissa siffror så som den gjorde förut. Under kvällens 2 timmar registrerade den en snittpuls på 67% vilket jag är nöjd med eftersom jag aldrig stängde av den mellan passen. Men så är det förbränningsstyrketräning vi tränar också.

Kan jag göra slut med SATS?

Jag inledde dagen med fredagsmys i form av PT-träning på gymmet. Det var tyst och tomt och lugnt förutom min tränare som peppade mig genom varje set. Vi körde baksida och jag supersettade mig genom hela passet. Bencurl + bred sittande rodd. Vadpress (med balans) + smalt latsdrag. Rygglyft i belly back + triceps pushdowns. Höftlyft på boll + dips och så lite avslutande sidoplankor på det. Ett rätt bra pass trots lite gäspningar. Det tömmer kroppen på energi att köra många reps och superset…

Att träna på gym en fredag har en alldeles speciell känsla. Det är avslappnat. Ungefär som när jag och Nilla tränade på SATS Regeringsgatan alldeles före jul. Jag vet inte vad det är som gör det, men jag gillar det!

Detta är den pose jag gör bäst. Jag kan inte bara stå rakt upp och ner som vilken normal människa som helst. Jag ser ut som ett pucko då. (Som om jag inte gör det nu…)

Det var länge sedan jag tränade core puls. Riktigt länge sedan. Riktigt, riktigt länge sedan. Typ när det var sprillans nytt på SATS. Men när jag åter stod och hoppade på den vingliga plattan idag var det mesta sig likt. Man vippjoggade lite och gjorde lite hopp med 180-graderssnurr och landning i benböj och utfallsgång framför och bakom och allt sådant där. Passet var sig likt och det kändes som jag fortfarande var typ 25 år, singel och nyss hemflyttad till Stockholm igen. Nu ser verkligheten lite annorlunda ut men SATS core puls remains the same.

Jag tycker det är en helt okej träningsform. Ingen favorit men inte heller supertrist. Det funkar som variation helt enkelt.

Efter passet körde jag styrketräning med PT:n. Vi körde muskler på framsidan av kroppen men skippade benen eftersom jag fortfarande vilar lite från helgspinningen och eftersom jag ändå använt dem rätt så mycket på gruppträningen. Så nu är jag helt slut i armar och axlar istället. Så kan det gå!

Imorgon ska jag försöka springa lite. Det var ett tag sedan. Tur att det bara är att sätta ena foten framför den andra, annars skulle jag nog glömt bort hur man gjorde…

Ganska dålig bild men hey – det är en bild i alla fall!