Om det är någonting som den svenska matdebatten saknar ur ett hälsoperspektiv, så är det en endokrinolog! Vi diskuterar ofta utifrån priser, ekologi, närodlat och miljö – men så himla sällan om den direkta effekten i våra egna kroppar.

Det talas skrämmande lite om hur till exempel bekämpningsmedel och ”dåligt” kött påverkar våra inre system – men desto mer om hur farligt det är för miljön och att det är synd om djuren. Det senare är absolut inte fel – men det har möjligtvis för dålig effekt. Det finns fler skäl att inte bry sig om vår omvärld än att inte bry oss om oss själva och om man ska få folk att ändra sina beteenden så måste man visa på en effekt som ligger så nära en själv som möjligt. Att man själv ska drabbas av rubbat hormonsystem och vilka konsekvenser det innebär ligger mycket närmre oss själva än övergödning av Östersjön. Varför är den svenska debatten så oengagerad i detta?

Jag är medveten om att jag kan låta lite väl mycket påverkad av Jillian Michaels ibland men jag tycker hon är otroligt duktig på att peka på hur man påverkas av det man äter. Inte hur miljön påverkas, inte hur annat påverkas – utan hur vi i våra egna kroppar påverkas. Hon tar ofta upp det och det är så jäkla bra. Riktiga eye openers och konkreta exempel!

En himla tänkvärd sak är något som jag har för mig att jag och MarathonMia pratade om under en midnattsjogg för ett tag sedan: det är skillnad på att unna sig och unna sig. Och det är faktiskt skillnad på chokladkaka och chokladkaka. Jillian poängterade samma sak och kallar det chemicals vs. calories.

Vill du ”unna” dig något så gör det rätt. Köp en chokladkaka som är gjord på bra grejer – eller än bättre, baka själv från scratch! Men att unna sig grejer som innehåller e-nummer och allt möjligt annat skit är inte bra någonstans, inte ens för själen. Mia och jag pratade just om chokladkakor när vi sprang den där gången – det känns himla mycket bättre att äta en chokladkaka som är gjort på riktiga ingredienser – än att äta den som är gjord på sådant som inte är det minsta naturligt. Så ska man äta sådant som innehåller både socker, fett och kolhydrater (vilket man absolut bör tillåta sig ibland!) – så är det värt att göra det ”på riktigt”.

Jag åt frukost med en förebild imorse. En förebild på alla sätt – dessutom äter hon föredömligt. Och det där med att äta föredömligt vill jag med. Typ såhär. Som ni ser så syftar jag inte på att äta ”lite” – utan att äta för att tanka energi som sedan kan användas. Muffins är inget effektivt bränsle. Inte Ben & Jerry’s heller. Och för mig är inte pasta det, till exempel. Jag tjuvkikade lite på vad Mia lade på tallriken och jämförde med vad jag själv plockade på mig.

Jag var nog lite mer generös med grönsakerna än jag brukar. Jag ville ju imponera lite. Ett gäng cocktailtomater, röd paprika och gurkbitar fick fylla tallriken tillsammans med skramlade ägg, keso, tonfiskröra och en bit brie. Brieosten var väl det mest omaka i det sällskapet men fett fyller en funktion och ska inte mobbas ut.  I en annan skål hade jag yoghurt med frukt, nötter och pumpakärnor och kanel. Det hade Mia med.

I ett annat samtal i en bil fram och tillbaka till ett stall ute på storstadslandsbygden med den här fina tjejen pratade vi om vad det är vi gör bara för vår egen skull. Mycket av det vi tror att vi gör för oss själva, gör vi lite grand för något annat syfte också. För att visa att vi är duktiga, stilla ett samvete eller för att det är en ”måste-grej”.

Jag skulle vilja göra mat till en sådan där grej jag verkligen gör för mig själv. För att liksom ge till mig själv – ett slags unnande av en helt annan karaktär än det man vanligen menar. Och visst, det kan ju funka med Marabou och McDonalds. Gott? Javisst. Men – inte särskilt snällt mot kroppen. Och då gör man det heller inte för hela sig själv. Så som jag uppfattar Mias matfilosofi (jag vet, jag är Miatjatig men jag kan inte låta bli) så är det för att äta för kroppens skull och för att den ska fungera.

Hjärnan, boven i matdramat, är också en del av kroppen och mer matkomplex än man kan tro. Det är inte för att vi är dåliga människor med taskig självdisciplin som vi tycker att en hamburgare låter godare än en sallad. Det är substanser i hjärnan som styr och det där är en hel vetenskap som man kan läsa i en förenklad men mycket intressant version av i böcker.

Jag vill inte utesluta sådant som hjärnan gillar. Jag vill fylla på med bra mat som är snäll mot mig, mot djur och mot natur. Fett, protein och kolhydrater – men på ett bra sätt som gagnar min kropp. Det är den jag vill äta för. Mig själv: själ och hjärta. En chokladfondant nu och då är tillåtet – men det ska vara av bra kvalitet och bra råvaror. Det känns minst lika viktigt som att en måltid har optimal sammansättning. Nu när det inte alltid är så självklart så måste jag påminna mig om det ofta – tills det blir det naturliga valet. Innan jag stoppar något i munnen vill jag veta var det kommer från och vad det innehåller för att säkerställa att det gör gott för min kropp. Det är just detta som jag åsyftar i min utmaning med att göra bra matval.

Mias frukost högst upp. Min frukost längst ner.

(…jag missade groddarna!)

Jag fortsätter med Coltingreceptet fasta. Har bestämt mig för att köra det på tisdagar ett tag framöver och igår var det som sagt tisdag. Tyckte att yoga verkar bra som kompletterande träning så därför blev det hatha på morgonen och yin på kvällen. Yin tycker jag, visserligen efter att bara ha testat det vid 2 tillfällen på riktigt och lika få gånger hemma, är ett helt fantastiskt komplement till hård träning och fysiskt utmanade yoga. Av både den fantastiska vinyasan i måndags kväll och den hundutmanande hathan igår morse har jag nämligen träningsvärk i baksida lår och armar.

Att jobba på en fastedag är bättre än att vara hemma och söla. Mitt största problem med fastan har hittills varit att det är så tråkigt. Jag tänkte att dubbelnegativ skulle ge ett positivt resultat, det brukar ju funka så ibland. Tråkig tisdag och tråkig fasta liksom. Men nä. Det positiva med tristessen är att dagens mat blir som små guldklimpar. Filen utspädd med lite, lite grädde och toppad med hallon var ljuvlig. De 2 äggen med en klick majonnäs var hur goda som helst. Till lunchen erbjuder ICA god lunch i form av keso, lax och avokado.

Ja, ni hör ju att jag är tillbaka där jag vet att jag egentligen hör hemma fastän jag inte alltid vill. Hemma bland fett och protein (och så mycket ekologiskt det bara går såklart). Inte för att jag hakat på senaste modetrenden – men för att min kropp tackar mig för det.