Sent igår kväll bokade jag in en morgondejt med 24-milalöparen MarathonMia och sedan kunde jag inte somna. Det berodde nog inte på Mia utan på den insomnia jag drabbas av lite nu och då. Det värsta som finns måste nog vara att inte kunna somna. Ja, bland en massa andra grejer som också drabbar mig ibland. Skoskav till exempel.

När klockan ringde var det inte läge att snooza. Det var bara upp och hoppa som gällde. Och trots att jag var så jäkla snabb och duktig så kom jag ändå för sent till vår dejt. Det var längre än jag trodde att runda Karlbergskanalen. När jag mötte Mia tipsade hon om att jag skulle tagit andra hållet istället, så hade det gått dubbelt så snabbt.

Morgonsolen strålade ikapp med Mia och bland alla andra morgonmotionärerna pratade vi om knäckta ryggar och olika sätt att se på livet. En riktigt inspirerande start på dagen som kommer att fortsätta med fler bloggträffar och mer blogginspiration!

Jag valde bort att vakna tillsammans med Stockholm och träna till denna utsikt. Istället sov jag. Ikväll ska jag köra crosstraining. Utan utsikt men med gott sällskap!

Klockan 05.30 imorse besteg jag Hammarbybacken. Jag hade gett mig sjutton på att få till ett morgonpass så jag sov med träningskläderna på. Jag hade glömt att packa med mig en pyamas i alla fall…

Jag hade tänkt mig ett enda långt backpass men fick se min backlöpning besegrad av branten. Det finns förvisso en grusväg som ska vara något snällare men jag gav mig fanken på att inte låta hjärnan lura benen och hjärtat in i trötthet. Om andra kan maxa till de stupar så kan väl jag? Nja. Inte klockan 05.30 i alla fall.

Jag sicksackade mig uppför det blöta skidbackegräset och när jag kom upp till den stora Skistar-skylten hörde jag hjärtat dunka i bröstkorgen. Så tydligt har jag aldrig känt det förut. Stockholm låg inbäddat i ett mjukt morgondis men solen strålade över söders höjder. Fast uppifrån Hammarbybacken ser det mesta rätt så platt ut. Hammarby Sjöstad åt ena hållet och Globen och den gröna evigheten åt det andra hållet.