Jag har fått en mycket dålig helgvana. Jag sover till lunch! Det gör att det blir otroligt svårt att lägga sig i tid på söndagskvällarna. Igår höll insomnian mig vaken till klockan nästan var 3 på natten och vetskapen om att väckarklockan står ställd på 06.30 gör mig otroligt stressad. Oftast betyder det att jag är alltför trött för att gå upp i tid på måndagsmorgonen.

Men idag var det andra bullar. Förmodligen var jag så inställd på att gå upp i tid (jag hade tänkt på det rätt mycket under nattens sömnlösa timmar) så autopiloten tog överhanden. Upp och ut i det vindstilla grådiset. Vintertiden gjorde morgonen till en rätt ljus historia och jag stängde in mig med P1 i öronen och letade upp den mest kuperade slingan på 90 minuter som jag kunder hitta. Och ja, för er Halmstadbor så kan jag meddela att den innehöll både sjukhusbacke och Galgberg.

Jag var ute på gryningsrunda med 2 bestar imorse. Medan löven singlade ner bredvid oss hördes nästan ingenting fastän vi var mitt i stan. Mörkret låg som ett lock över Stockholm. Någon gång ibland kom en joggare i tystnaden. Någon gång en morgontrött hund. Men annars var det rätt tomt på både folk och fåglar. Stockholm är en stad som sover om morgnarna.

Dagen blir bättre med en bra morgon. Jag avslutade visserligen gårdagen med insomnia. Jag gav upp sömnförsöken och satte på ett avsnitt Criminal Minds mitt i natten men sedan somnade jag visst och vaknade bryskt av klockan. Den är lika elak varje morgon.

Det var mörkt ute men jag kom upp och ut. Satte på mig en mössa och stoppade lurarna i öronen. Fick full (nåja) koll på omvärlden under mina 45 minuter som jag var ute och gick och tyckte det var särskilt intressant att forskare hittat skador på hjärtat på de mindre vältränade löpare som springer marathon. Varför funkar människokroppen på det sättet?

Nu sitter jag med jobbdatorn och morgontidning och äter frukost. Kesogröt med blåbär i en semesterskål från Tunisien. En bra morgon! En bra dag?