Ni kanske vet hur det är? Att ställa klockan på 05.33 och 05.35. Bara för att vara på den säkra sidan. Att få ett sms från kompisen om att hon tyvärr är för trött. Att försöka tänka fastän man är nyvaken. Resonera med sig själv när det är becksvart ute och sängen lockar mer än någonsin och man blundar och försöker vara förnuftig. Medan täcket drar i en och skorna där ute i hallen väntar. Att vilja sova en timma till för att just nu när man är vaken är sömnen som allra härligast. Men man vill ju också åt känslan efter den där morgonjoggen. Så man sitter på sängkanten i någon minut vilken också känns som en evighet. Hjärnan står still men man försöker förmå sig.

Och så gör man det.

Går upp, som i autopilot. Låter lampan vara släckt för ögonen har ändå inte öppnat sig och man är inte riktigt vaken. Rafsar åt sig kläderna på stolen för kvällen innan har man haft goda tankar om morgonen efter och förberett vad man ska ha på sig. Och man knäpper bara på lampan lite halvt i badrummet när man ska kissa för den där soviga bubblan man går runt i vill man inte klämma hål på. Och man sätter på sig skorna och tassar ut genom dörren och porten och ut i vad som fortfarande är natten.

Man sätter igång med försiktiga steg. Nästan ensam. Staden susar av liv långtbortifrån och mörkret är omslutande. Och man möter knappt någon för det är alldeles för tidigt. Man trippar. Lätta steg. Försiktiga steg. Mysjoggar längs med kajen och låter kroppen mjukt vakna till liv. Och man funderar och låter tankarna löpa, rullar sin morgonbubbla framåt, och efter ett tag är man nästan hemma igen och man vet knappt hur det gick till.

Man öppnar dörren till lägenheten med den där nöjda känslan ända ut i fingertopparna. Vaknar i duschen. Njuter av en kopp te. Tänker att sängen är skön men känslan efter en morgonjogg är ännu skönare.

Eftersom jag varit galet dålig på att morgonträna har jag inte fattat att det numer är mörkt innan kl 7. När klockan ringde 05.45 ville jag dra täcket över huvudet – det var b e c k s v a r t ute! Men att somna om var inget alternativ, Karin skulle bli så himla sur om jag aldrig dök upp till vår klockan 6-dejt…

Det ironiska med mörker på morgonen är att det är rätt mysigt när man väl är ute. Med ljuset kommer trafik och sorl och man är tillbaka i verkligheten igen. Klockan 6-världen är klart härligare!

Tröja: Craft (den vinröda från AW11/12 – suuupermjuk!)
Tights: Casall (ett par av mina favoriter)
Skor: Nike Free (inomhusmodellen, sköna att gå i faktiskt!)

Redan söndag. Hur gick det så fort? Söndagar rekommenderas inte att spenderas på Ikea för då är alla andra där. Vi kom hem med några fler bra prylar, typ rätt delar till sängen och lite belysning, så nu badar inte lägenheten i mörker som igår kväll. Istället har jag bombarderat den med färg. I badrummet blandar jag hejvilt rosa, rött och orange och i köket går porslinet i rosa, rött och lila. I övrigt är nya 2:an som ljust och fräscht upphöjt i elva. Det är klart att jag kom hem med en sådan här lampa i största modellen till sovrummet och så har jag enorma cravings efter en sådan här. På det vitsåpade ekgolvet ligger vita mattor utrullade och – javisst – en vit Barcelonastol som pricken över det vitaste inredningsi:et. Ingen TV, den här lägenheten har (ännu) inga TV-uttag. Det betyder kanske att jag kan lägga mig och sova tidigare och att jag orkar med morgonträning. Tummen upp för det i sådana fall – imorgon får vi se. Om jag grejar 3 morgonpass kanske jag slår till på den där dyrgripen till lampa ändå…