När jag och Annika möttes upp i eftermiddags så var det precis som på gamla goda dagar. När jag bodde på söder sprang jag runt Riddarfjärden jätteofta – och det är även en av mina standardrundor när jag utgår från min lägenhet på Kungsholmen. Att springa runt Riddarfjärden ger vågskvalp längs med hela rundan och dessutom får man en vacker utsikt över Stockholm från Västerbron – i eftermiddags bjöd fullmånen på skådespel till exempel.

Annika hade ett inplanerat långpass på 15 km och jag hakade på sista delen. Just långpass är perfekta att springa ihop med bra sällskap eftersom man inte ska springa snabbare än att man ska kunna prata med varandra. Och pratade var precis vad vi gjorde. Det är rätt bra med löpning på det sättet – en himla social grej.

Check på årets första löppass. Jag har precis laddat hem träningsappen Training goal och har färglagt första rutan. Jag vet att t.ex. Camilla använde Training goal som träningsmål hela förra året och kommer köra en repris i år – är det fler där ute som använder appen? Jag har börjat med att sätta ett träningsmål för januari men om jag gillar appen (och inte tröttnar på färgglada rutor) så kommer jag att fortsätta. Jag heter sararonne (det gör jag på de flesta ställen oavsett app eller plattform) om ni vill hänga med mig!

Just nu sitter jag lycklig i soffan med nytvättat hår och bubbel i glaset efter en skön lätt och lagom distansrunda med Snabba Fötter, Åsa och Viktor. Vi sprang bortåt Duved på glashala vägar och kunde lätt ha platsat i vilken reklamfilm för reflexer som helst. Vi syntes sjukt bra som alla sprang i reflexförstärka kläder och pannlampor på huvudet.

Jag tror att de flesta inbitna löpare vet vikten av att synas. Om du någon gång frågar dig om du är en löpare, titta ner på din klädsel och konstatera ja eller nej beroende på om du bär reflexer så att du syns i mörker eller inte. Skit samma hur snabbt, långt eller ofta du springer.

Det var nog lite tur att jag aldrig kollade hur kallt det var ute – på riktigt – innan jag knöt på mig mina Icebugs och begav mig iväg. Jag snabbkollade bara appen som sa -11 grader, och så kikade jag ut genom fönstret och det var alldeles supersoligt. Jag är inte dummare än att jag kan lägga ihop ett och två och vet ungefär precis hur fruktansvärt vackert det är ute när det är alldeles fasansfullt kallt, men kanske var det också därför jag begav mig ut. För att få leva en stund alldeles mitt i det.

När jag kom hem visade termometern lite mer än -20 grader. Snön var alldeles sträv och kärv och decembersolen som är blyg men bländande, gnistrade mellan träden.

Jag tassade med små, korta steg mellan snötyngda granar och hus som höll värmen med sprakande brasor och kaminer. Det är i alla fall på det sättet vi gör här hemma – matar vedträd efter vedträd in i vår kamin som ger en behaglig värme i vardagsrummet till kopp på kopp med förmiddagskaffe.