Platåleden är en av de mest uppskattade vandringslederna i Ottsjö; den är väl rustad med spång på många ställen där det är blött. Dessutom är den jättetydligt skyltad vilket uppskattas eftersom olika stigar ofta korsar varandra.

Den 7 km långa leden innehåller både stig i skog och myrmark på kalfjäll. Jag sprang den i motsols riktning eftersom jag vill ha spängerna i uppförsbacke och springa på bred stig (nåja, gyttjebad) nedför.

Jag visste att det skulle regna men hade väl inte direkt räknat med +3 grader i byn. På fjället var regndropparna hårda och vinden frän men jag njöt i fulla drag av den extrema närvaron – förutom en liten oro över hur min telefon i fickan skulle hantera väderleken. Alla kläder var nämligen dyngsura när jag kom till bilen.

Minst blött var konstigt nog mitt yttersta lager – den här tunna jackan från Craft som är fullkomligt magisk med vind- och vattenavvisande egenskaper. Under jackan hade jag ett knallrosa Extreme Concept piece och nedtill ett par trekvartstights, men som räddades av kompressionscalves från GoCoCo.

När vi kom hem blev det långdusch, brasa i kaminen, te och en och annan klassisk onyttighet. Ute är det gråare än gråast.

När jag skrev det här inlägget så kommenterade någon att om de ger sig av på stigletarpass så finns risken att de inte hittar hem. Jag tänker att det finns god chans att man hittar något alldeles fantastiskt.

Jag minns så väl när jag skulle träna och befann mig vid Bolleberget i Bollnäs. Här finns en drös med stigar och skog, massor av skog! Här finns också elljusspår där jag brukar springa ibland, med låg risk för att springa vilse på.

Hur som helst; jag skulle ta mig uppför berget som om vintern är en skidbacke. Mitt enda mål, just då i början, var att ta mig upp till utsikten. Men när jag väl kom upp hittade jag en ny stig och slog bort tanken på att ta den säkra vägen ner – eftersom den nya stigen inbjöd lockade till äventyr och något nytt att upptäcka.

Det blev en rätt så lång eftermiddag efter det. Jag kände mig inte vilse, men visste faktiskt inte heller var jag var. Jag tänkte att stegen nog leder någonstans, och det gjorde den – till en grusväg som senare tog mig till parkeringen igen.

Jag är sådan; väljer hellre en äventyrligare väg än den raka, säkra vägen tillbaka. Jag vill gärna se något nytt, upptäcka något oupptäckt och testa mig fram. Jag ser det som något positivt.

Idag sprang jag ett stigletarpass på lunchen. Sådana pass är njutarpass och jag sprang med låg puls men svettfuktig panna eftersom solen värmde så gott där i skogen.

Rundan jag sprang har jag sprungit väldigt många gånger förut, men nu har ett skogsbolag avverkat skog vilket ledde mig in på en stig som jag hittade. Och stigen tog mig djupare in i skogen i spåren av en skogsmaskin som tuggat sig fram mellan de höga tallarna och den ljusgröna mossan. Upptäckarlusten var väckt!

Stigletarpass är kravlösa och nyfikna. Och kan placeras in som en hälsovinst (förutsatt att man hittar hem, annars kan det faktiskt bli hälsovådligt) i det här inlägget.

Gårdagen var soldränkt fram tills dess att jag skulle springa långpass. Efter jobbet låg jag på balkongen en lång stund i korta shorts och linne och slumrade. Lite senare kom mörkret från öster, där Åresjön rinner ut i Indalsälven, och det blev ett så märkligt ljus i lägenheten. Så ljust men så mörkt att man inte kan undgå att märka att något är på gång.

När andra började göra kväller kom ösregnet. Jag skruvade besvärat på mig där jag satt i soffan efter att ha städat i några timmar. Jag funderade på om jag inte skulle springa någon annan gång istället.

När jag försöker stoppa undan träningspass som känns lite obekväma tar jag alltid fram Staffan ur fickan. Jag hör hans berättande ord klart i huvudet, om hur han springer rakt ut i natten. Sommar som vinter och alltid i shorts.

Så jag tänkte att vatten är bara vatten så länge det inte är den stora syndafloden. Ösregnet genom fönstret kändes i själva verket som ett lätt duggregn när jag väl var ute och vinterkläderna fick åka på en sista gång för att hålla mig varm under de 90 minuter med låg puls som jag ville ta mig igenom.

Jag kom hem strax före midnatt. 23.30 stängde jag av den podcast jag lyssnade på och bytte regnväta mot duschvatten.

Och så gav jag mig en mental klapp på axeln och tänkte att om några minuter skulle den här bloggen fylla nio år och det är en fin sak att knyta ihop säcken med det jag brukade göra så ofta i bloggens begynnelse; att springa sent om kvällarna.