När jag skrev det här inlägget så kommenterade någon att om de ger sig av på stigletarpass så finns risken att de inte hittar hem. Jag tänker att det finns god chans att man hittar något alldeles fantastiskt.
Jag minns så väl när jag skulle träna och befann mig vid Bolleberget i Bollnäs. Här finns en drös med stigar och skog, massor av skog! Här finns också elljusspår där jag brukar springa ibland, med låg risk för att springa vilse på.
Hur som helst; jag skulle ta mig uppför berget som om vintern är en skidbacke. Mitt enda mål, just då i början, var att ta mig upp till utsikten. Men när jag väl kom upp hittade jag en ny stig och slog bort tanken på att ta den säkra vägen ner – eftersom den nya stigen inbjöd lockade till äventyr och något nytt att upptäcka.
Det blev en rätt så lång eftermiddag efter det. Jag kände mig inte vilse, men visste faktiskt inte heller var jag var. Jag tänkte att stegen nog leder någonstans, och det gjorde den – till en grusväg som senare tog mig till parkeringen igen.
Jag är sådan; väljer hellre en äventyrligare väg än den raka, säkra vägen tillbaka. Jag vill gärna se något nytt, upptäcka något oupptäckt och testa mig fram. Jag ser det som något positivt.
Idag sprang jag ett stigletarpass på lunchen. Sådana pass är njutarpass och jag sprang med låg puls men svettfuktig panna eftersom solen värmde så gott där i skogen.
Rundan jag sprang har jag sprungit väldigt många gånger förut, men nu har ett skogsbolag avverkat skog vilket ledde mig in på en stig som jag hittade. Och stigen tog mig djupare in i skogen i spåren av en skogsmaskin som tuggat sig fram mellan de höga tallarna och den ljusgröna mossan. Upptäckarlusten var väckt!
Stigletarpass är kravlösa och nyfikna. Och kan placeras in som en hälsovinst (förutsatt att man hittar hem, annars kan det faktiskt bli hälsovådligt) i det här inlägget.
Älskar stigfinnarrundor med MTB:n – oftast när man testar en ny stig får man man vända, men ibland leder den vidare och vidare och vidare igen och vips har man en ny skoj runda.
Njutarrundorna är de bästa och särskilt när man får springa i skogen. Ska nog testa det där med stigletarpass 🙂
Jag har helst en orienteringskarta med mig när jag ger mig ut på okända stigar. Även om det inte hjälper just mig särskilt mycket pga skitdålig på orientering…trots att jag har hållit på sedan jag var liten.
Jeg også liker å velge nye stier og se nye steder. I fjor var jeg i et turområde jeg er lite kjent i og bestemte meg for å følge en sti fordi den så så koselig ut. Og koselig var den. Men den gikk ikke der jeg hadde trodd og ikke lenge etterpå la det seg tykk tåke. Vanligvis kan jeg navigere etter fjell eller kanskje jeg ser noe hav, men nå var det helt tett og jeg så ikke noe. Stien jeg fulgte ble bare mindre og mindre før det ikke var noe igjen av den. Jeg havnet et helt annet sted enn jeg hadde trodd og måtte snike meg igjennom noen hager i et boligområde før jeg fikk rundet en ås og fant veien tilbake til parkeringsplassen. Morsom tur!
Har man smartfånen med sig är det ju ingen risk att springa vilse, sätt en waypoint på kartan i nån kartapp där du har bilen så kan du alltid navigera dig tillbaka igen. Vi geocachar så då använder vi oftast den här tekniken, har hänt att vi glömt och fått fundera en stund på var vi parkerade 😀
Det är ju så kul att hitta nya stigar i skogen! Jag är exakt likadan, det är så mycket roligare och jag kan hålla på rätt länge om jag inte riktigt vet var jag är på väg. Nyfikenheten och hoppet om att finna något riktigt spännande i slutet av stigen är en sån morot! 🙂
Håller med föregående talare! Jag är en trygghetsjunkie av rang och tar inte gärna de obeprövade stigarna. Men när jag väl låter mig övertalas (av t.ex. min sambo) så blir det ju oftast väldigt härligt.
Börjar känna mig som en stalker, men herre gud vad jag önskar att jag tänkte lite mer som dig 🙂 kontrollfreak som jag är