Klockan var 22 och jag sprang. Ibland behövs inte fler ord.

Mina rätt så nya Adidas Energy Boost har samlat damm i skohyllan. De fick sig en springtur på snö i november 2016. Och kanske ett pass till. Sedan blev det inget mer för dem. Förrän idag: den 18 maj 2017. 5 dagar efter att jag startade den här bloggen för 11 år sedan, som jag för övrigt missat att fira.

Idag sprang jag och det var ett halleluja moment. Lite som när jag gick min första promenad efter operationen för sex veckor sedan (imorgon).

Det var lika delar tungt som euforiskt. Löpsteget kändes tryggt och säkert och sitter där det ska. Min kropp kan springa i sömnen. Och är jag vaken kan jag fortsätta en evighet. Men har man inte sprungit ett ordentligt löppass sedan 2016 så ska det nog kännas precis som det också under premiärpasset.

Subtraherar man kilometrarna från dagens löppass så är det bara 106 km kvar vi har att springa i fjällen om 70-ish dagar. Men det ska nog gå. Man springer med benen och man springer med huvudet. Och det senare är vältränat. Så nu är det bara att få några fler mil i benen så är det som om det senaste halvåret aldrig hänt.

Mitt under rundan när jag var som mest high on life var jag tvungen att messa Sandra på Craft och berätta hur mycket jag älskar min lila mellanlagertröja och hur mycket jag älskar mitt turkosblå Comfortlinne. Kanske är jag knäpp, men jag blir tacksam när jag blir glad – och så känner jag att jag vill berätta det. Och då spelar det ingen roll vad det handlar om; tröjor eller vad människor betyder för mig.

I maj för några år sedan blev jag övertalad att springa Dublin marathon. Och det gick ju bra. Nu har jag blivit övertalad igen. Att springa många mil i svenska fjällkedjan – om mindre än 90 dagar. Och jag har inte sprungit ett riktigt löppass sedan 2016. Men jag tänker att det ska nog gå ändå, väl medveten om att utmaningen verkligen börjar nu.

I augusti ska jag springa 11 mil på Kungsleden tillsammans med Annika. Som vi har gjort äventyr ihop. Sprungit 4-dagarslopp på Cypern, den där maran i Dublin och Jämtlandstriangeln till exempel. Och som hon försökt locka med mig på saker efter det. Utan framgång. Tills hon nämnde Kungsleden och jag fick stora öron.

Min största utmaning är att komma igång med min fjällöpning i lagom takt efter operationen och att förlita till mig alla de mil jag redan har i benen. Annikas största utmaning verkar vara vilken ryggsäck hon ska springa med…

Här kan du läsa äventyret längs Jämtlandstriangeln och jag tror att Kungsleden kommer bli ungefär likadant. Vi har fler dagar på oss men jag kommer få minst lika ont i magen av eviga skrattanfall och Annika kommer bli irriterad på mig minst lika många gånger för att jag vägrar gnälla om något. Det blir kul. Vi har alltid kul. Jag ser fram emot augusti!

Typ såhär kommer det se ut – fast mer: