Jag och Grabben har en ganska lugn midsommarafton. Den kommer nog inte att bli helt alkoholfri, men det största intaget av den varan gjordes igår kväll. Då hade vi några vänner över på middag, och lite vin. Och lite cider. Och lite daquiri. Och lite pina colada. Jag var inte helt nöjd med mina daquiris men nu vet jag varför: jag skulle haft i en skvätt citronsaft. Jag får se till att minnas det till nästa gång!

Snyggt före middagen.

Stökigt efteråt.

Idag – den riktiga festdagen – är vi inte så noga med det där med att festa. Det mest midsommaraktiga blir nog att vi äter svindyra svenska jordgubbar. Hade det varit sol hade vi förmodligen tagit med en filt och lagt oss på stranden. Men hade vi gjort det idag hade det varit risk för att vi blåst bort. Istället gjorde vi det som stod på den ”att göra”-lista som Grabben skickade till mig i veckan: lång sovmorgon.

Sedan tog vi en sväng till stan och konstaterade att turisterna anlänt. Vi spanade in Stora Torg som fått snygg grön (fusk-)gräsmatta, midsommarstång och kanske det viktigaste – fotbollsmål och storskärm. Halmstad är en av städerna som arrangerar U21-EM i fotboll, därav gräsmattan…

EM i Halmstad – på Stora Torg (kan man lira fotboll och dansa runt stången. Eller kolla på matcherna på storskärm eller dansa vid scenen eller sitta och äta midsommarmat. Och dricka midsommardryck….)

Strax före avspark mellan Sverige-Italien var jag och Grabben ute och joggade en sväng. Jag hade pulsklockan på mig men den var opålitlig och visade 0 i puls passet igenom och genast blev jag nojig: genomför jag det här passet rätt? Vad är syftet? Är det ett effektivt pass? Ska jag vara nöjd?

Det blev ett pass i fartskorna: Nike Lunartrainer.

Kroppen kändes pigg och alert och löpningen kändes behaglig och lite rappare än jag sprang förut – även om jag har jäkligt kort stubin när jag springer raksträckor som sluttar knappt märkbart uppåt. Det fick Grabben erfara.

Dagens plan var att powerwalka en sväng på morgonen och sedan styrketräna på eftermiddagen. Verkligheten blev annorlunda. Jag var uppe och skrev på några artiklar till klockan 2 i natt (min kreativitet glöder sent på kvällen) så morgonwalkandet var det bara att stryka. Och eftersom dagen blev förskjuten och jag ska iväg på jobb ikväll, så kommer jag inte hinna med något styrketränande. Men jag har hunnit med lite lunchlöpning istället!

Planen var att springa 2 varv på den 3 kilometer långa och kuperade terrängaktiga slingan på Galgberget. Det skulle bli 2 lugna varv. Jag var ute efter att hitta känslan efter vilan. Låta kroppen vänja sig. Det började bra. Jag joggade på med bekväm puls. Solen sken, fåglarna kvittrade och vid utsiktsgläntan kunde jag se hela Halmstad och Laholmsbukten som var gul(d)kantad. Inte av alger, nä – av långa milsvida sandstränder såklart!

Jag kom ikapp några raska promenerare och eftersom det var i en uppförsbacke valde jag att dra på lite fart. Ville ju komma förbi utan att såsa. Kikade ner på pulsklockan som visade på 94% – och vips så var jag fast i maxpulskicken. Det gick så fort så jag vet knappt vad som hände men plötsligt tänkte jag att här skulle för fasen inte såsas eller bekvämlighetsjoggas ikapp den där känslan som jag trodde att jag tappat i och med vilan men som ta mig fasiken faktiskt finns där i allra högsta grad. Här skulle springas klart det första varvet i ett tempo och pulszon som var något utanför min bekvämlighetszon och sedan skulle målet med andra varvet vara att överträffa det första vad gäller puls.

Facit för första varvet blev en maxpulsnotering på 94% (195 slag) och snittpuls på 86%. Den största delen av rundan befann sig pulsen i pulszon 4. Överträffade jag detta efter varv 2? Såklart!

Jag vet inte riktigt hur det gick till, för pulsen var skyhög men jag kände mig stark. Jag undrade om pulsklockan hakat upp sig för den registrerade 188 slag väldigt länge men jag testade att sänka farten lite och visst halkade pulsen ner några slag då. Snittpulsen för andra varvet blev 89% – men maxpulsnoteringen hamnade på 93%, ett pulsslag under högsta noteringen på varv 1. Den största delen av rundan befann jag mig i pulszon 5 – den högsta pulszonen.

Väldigt nöjd med dagens maxpulskick kan jag konstatera att jag förmodligen springer snabbare nu än för 3 veckor sedan – trots att jag knappt tagit några löpsteg under denna period. Och att det enda som saknades efter dagens pass var ett dopp i havet. Men det kommer – när vattnet blivit varmare…

Maxpulskickad!

Min blogg har inte varit sig själv på ett tag. Från och med nu kommer ni åter att känna igen den. Jag har precis varit ute och sprungit!

Bilresan ner från Stockholm via Ljungby tog 4 timmar och 45 minuter. Efter att ha testat detta vägalternativ ganska många gånger nu kan jag konstatera att Nissastigen går snabbare – trots att de sista 15 milen inte är motorväg. Så nu vet ni det, om ni någon gång ska köra mellan Stockholm och Halmstad!

5 minuter efter det att jag haft turen nog att hitta en liten parkeringsglugg precis utanför huset knöt jag på mig träningsskorna. Grabben väntade otåligt på mig och var redan ombytt och klar för en löprunda när jag kom hem. Men tro inte att det var för att han så gärna ville ut och springa. Nä, anledningen var att Sverigematchen precis skulle börja. Grabben har precis blivit väldigt intresserad av fotboll! Förmodligen är det för att U-21 EM går av stapeln i Halmstad (och några andra städer). När vi joggade förbi Örjans Vall sa han stolt ”här är EM-arenan” och pekade på en grusplan. Det är inte Stadion direkt…

Och löpningen då? Jo tack, den gick bra. Kändes som om jag hade bra fart i benen. När till och med Grabben kommenterar det så är det nog sant. Jag var lite nervös innan jag tog de första stegen. Två veckors uppehåll mellan sina träningspass må vara fullt normalt för vissa – men för mig känns det som en evighet. Jag trodde jag hade glömt bort hur man gjorde. Men oron var onödig. Det visade sig att löpning fortfarande handlar om att sätta en fot framför den andra – vilken tur.

Svettig och glad spurtade jag in i mitt imaginära mål 20 minuter efter start. Det var ingen lång runda. Men det var en snabb runda. Och det var en början. Nu är det bara att fortsätta. Som jag har längtat!