Min blogg har inte varit sig själv på ett tag. Från och med nu kommer ni åter att känna igen den. Jag har precis varit ute och sprungit!

Bilresan ner från Stockholm via Ljungby tog 4 timmar och 45 minuter. Efter att ha testat detta vägalternativ ganska många gånger nu kan jag konstatera att Nissastigen går snabbare – trots att de sista 15 milen inte är motorväg. Så nu vet ni det, om ni någon gång ska köra mellan Stockholm och Halmstad!

5 minuter efter det att jag haft turen nog att hitta en liten parkeringsglugg precis utanför huset knöt jag på mig träningsskorna. Grabben väntade otåligt på mig och var redan ombytt och klar för en löprunda när jag kom hem. Men tro inte att det var för att han så gärna ville ut och springa. Nä, anledningen var att Sverigematchen precis skulle börja. Grabben har precis blivit väldigt intresserad av fotboll! Förmodligen är det för att U-21 EM går av stapeln i Halmstad (och några andra städer). När vi joggade förbi Örjans Vall sa han stolt ”här är EM-arenan” och pekade på en grusplan. Det är inte Stadion direkt…

Och löpningen då? Jo tack, den gick bra. Kändes som om jag hade bra fart i benen. När till och med Grabben kommenterar det så är det nog sant. Jag var lite nervös innan jag tog de första stegen. Två veckors uppehåll mellan sina träningspass må vara fullt normalt för vissa – men för mig känns det som en evighet. Jag trodde jag hade glömt bort hur man gjorde. Men oron var onödig. Det visade sig att löpning fortfarande handlar om att sätta en fot framför den andra – vilken tur.

Svettig och glad spurtade jag in i mitt imaginära mål 20 minuter efter start. Det var ingen lång runda. Men det var en snabb runda. Och det var en början. Nu är det bara att fortsätta. Som jag har längtat!