Att ta med mina bästa vänner, Saucony Triumph, till Laholmsloppet visade sig vara idiotiskt. Nu måste jag ta med mig dem in i duschen ännu en gång, och skrubba dem rena. Stackars skor – vad de får vara med om! Vad som helst, förutom mina Saucony hade passat bra idag. Vadarstövlar, fiskespö, flytväst, roddbåt, baddräkt… det är svårt att tro att jag har varit och sprungit en löpartävling. Vadartävling är en mer passande beskrivning. Men jag är inte den som är den. Till skillnad från andra, svor jag inte en enda gång. Vad är väl lite vatten?

Men vi tar det från början. För någon vecka sedan nämne Grabben Laholmsloppet i förbigående. Av någon anledning tyckte jag att det lät som en kul grej. Jag som är så anti-lopp. Jag gillar inte folksamlingar och trängsel. Jag har ingen fobi eller så, jag blir bara så fruktansvärt irriterad. Några dagar senare nämnde jag loppet för min nyfunna träningsbloggvän i Halmstad och vips så var hon med på det hela. Kul! Vi båda bestämde oss för att springa 6k, medan Grabben siktade in sig på 12k.

När vi satte oss i bilen imorse var det torrt och regnfritt. Någonstans på vägen till Laholm brakade det lös. Ösregnet. Jäklarns vad det regnade. Och inte verkade det sluta heller. När vi kom fram till Laholm satt vi kvar i bilen och lyssnade till smattret. Det verkade inte bli bättre. Det var bara att ge sig ut – trots att himlen hade öppnat sig så totalt.

Vid startlinjen träffade jag på Anna som såg snygg och stark ut. Just då såg hon ganska ren ut också. Det gjorde nog de flesta av oss. Då. Det gjorde vi inte vid målgång. De med ordentlig hälkick var leriga ända upp på ryggen. Jag var mest skitig och jäklig på benen.

Starten gick och vi var iväg. Slingan gick genom skogen och från början var det bara lite lera och småpölar som mötte oss. Lite senare visade det sig att jag skulle komma att springa det mesta av min 6 kilometer långa runda i vatten. Typ som häromdagen alltså. Det gick ju bra och kändes så härligt då, så jag tänkte att jag skulle vara på lika glatt humör nu. Trots fel skor.

Jag struntade i att försöka springa runt om alla vattendrag som hade bildats. Istället sprang jag rätt igenom. Klafs, klafs, chip, chip, lät det mest hela tiden.

Jag sprang runt där ute i Laholmsskogen alldeles på egen hand. Jag var efter de snabba och framför de långsamma(ste). Hur långt jag sprungit visste jag aldrig. Och det visste tydligen inte funktionärerna heller. Efter 22 minuter stod det ett par farbröder och delade ut dricka och jag frågade hur långt det var kvar. Ungefär hälften, fick jag som svar. Vadinihelvetesjävlaskittpissfan, tänkte jag. Hälften? Det kan omöjligt vara hälften kvar. Jag har ju för fan sprungit i en jävla evighet. Ska jag springa lika långt till? Jäkla jubelidioter! Snart såg jag som tur var några skyltar som visade en massa olika prickar och något som jag gissade betydde att det var 1k kvar på rundan. Och det var ju inte så långt.

Snart såg jag några tappra påhejare klappa händerna längre fram på banan. Det var Grabbens entourage. De hejade in mig de sista metrarna in mot mål och jag var glad att springa i mål efter 6 kilometers vadarlöpning. En surrealistisk och blöt upplevelse.

Träna, träna, träna, träna bort din sura min… idag ville jag skratta och vara glad. Lyxträna. Unna mig ett sjuhelsikes kul träningspass. Så då gjorde jag det.

Jag tog med mig mina slit och släng-Adidas och ett par extra strumpor. Satte mig i bilen och åkte till SATS. Brände av ett axelpass på 35 minuter: axeldrag framåt + axeldrag åt hakan (superset) i cc, baksida axel i cc, militärpress med hantlar, sittande militärpress med stång på svagt lutad bänk, axellyft åt sidan med hantlar, rotatorcuff. Tjohoo! Det är galet vilken kontakt jag får i militärpressen på svagt lutad bänk. Galet. Galet kul. Galet jobbigt!

Även om det var roligt på SATS var det efter styrketräningen som det roliga började. Roliga med ett fetjäkla stort R. Löpning på Östra stranden – i vattenbrynet. Inte vid vattenbrynet. I vattenbrynet! Det var därför jag hade med mig slit och slängskorna.

Jag började med några minuters löpning i sanddynorna. Sprang allra längst bort på stranden. Sedan vände jag ner mot vattnet. Vågade först knappt doppa tån men när det började sippra in genom skorna var det ljummet och behagligt. Och jag började springa. Det var galet. Härligt. Underbart. Lite småjobbigt, javisst. Men vilken känsla! En helt galen frihetskänsla. Lite som att blåsa ut en kortlek över ett helt rum. Ni vet, sådär som man inte får göra men som är kul ändå (tills man måste plocka upp alla korten). Så var det idag. Jag hade inga kort att plocka upp efteråt men måhända en del sand mellan tårna.

Jag sprang i vattnet längs med hela Östra stranden med ett leende på läpparna. För att dra verklig nytta av vattenmotståndet ska man ut en bit till i vattnet men det var inte träningseffekten jag var ute efter. Det var träningsglädjen. Friheten på en sandstrand.

Jag hade planen perfekt utstakad. Inspirerad av en IF Linnéa-träning skulle jag också köra hårt. Springa järnet. Tills hjärtat nästan ploppade ur kroppen. Okej, inte riktigt. Men jag ville också skaffa mig en rejäl adrenalinkick. Känna hjärtat dunka. Känna mig superdupermegatrött just då. Men enormt stark efteråt. Känna mig nöjd.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

15+15+15+15 handlar om att springa 15 minuter i uppvärmningstempo, 15 minuter i en puls som ligger något utanför comfort zone, 15 minuter på nära max och 15 minuter i nedvarvningstempo.

Jag tänkte springa mitt timmeslånga pass på Galgberget. Det är ganska kuperat men även om backarna är många är de aldrig långa. Första 15 gick bra. Såklart. Jag sprang lugnt och sansat och höll tillbaka när Basshunter spelades i lurarna. Nästa 15 gick också sjukt bra. Jag sprang på. Hade bra tryck i benen på flacken men pulsen under kontroll och fick ta det lugnare i uppförsbackarna eftersom jag inte skulle maxa. Det var under de näst sista 15, när jag skulle maxa, som jag tog slut. Tog slut i kroppen, och värst av allt: tog slut i pannbenet!

Jävlaskithelvetespissfan!

Vad trodde jag egentligen? Att springa 15 minuter på max skulle vara en walk in the park? Att springa på max ska vara jobbigt. Det ska vara så jobbigt att man allra helst vill stanna och hämta andan för när man springer som man gör då så är det omöjligt. Men just där och då ska man inte hämta andan. Just då ska man stänga av huvudet. Precis som marathonmästaren Haile G. gör. Han är också trött i slutet av sina lopp. Han vill också stanna. Men det gör han inte. Han kan stänga av. I mitt huvud är på-knappen intryckt hela tiden. Var fan sitter ”av”? Man ska inte stanna och hämta andan förrän de där 15 minutrarna är slut.

Tydligen var det något i denna logik som jag inte fattade. Efter 6 minuters nästintill maxande stannade jag med ursäkten att det var lite jobbigt. Typiskt mig. Jag höll inte på att dö av utmattning. Jag hade ingen blodsmak i munnen. Inga spyor i halsen. Det var jobbigt. 90%-igt jobbigt. Inte mer. Så jag får underkänt ikväll.

Men vet ni vad det betyder? Att jag måste försöka igen! Nästa gång ska jag pränta pannbenet med att det får vara jobbigt. Det ska vara jobbigt. Är det inte jobbigt är det inte tillräckligt!