Att ta med mina bästa vänner, Saucony Triumph, till Laholmsloppet visade sig vara idiotiskt. Nu måste jag ta med mig dem in i duschen ännu en gång, och skrubba dem rena. Stackars skor – vad de får vara med om! Vad som helst, förutom mina Saucony hade passat bra idag. Vadarstövlar, fiskespö, flytväst, roddbåt, baddräkt… det är svårt att tro att jag har varit och sprungit en löpartävling. Vadartävling är en mer passande beskrivning. Men jag är inte den som är den. Till skillnad från andra, svor jag inte en enda gång. Vad är väl lite vatten?

Men vi tar det från början. För någon vecka sedan nämne Grabben Laholmsloppet i förbigående. Av någon anledning tyckte jag att det lät som en kul grej. Jag som är så anti-lopp. Jag gillar inte folksamlingar och trängsel. Jag har ingen fobi eller så, jag blir bara så fruktansvärt irriterad. Några dagar senare nämnde jag loppet för min nyfunna träningsbloggvän i Halmstad och vips så var hon med på det hela. Kul! Vi båda bestämde oss för att springa 6k, medan Grabben siktade in sig på 12k.

När vi satte oss i bilen imorse var det torrt och regnfritt. Någonstans på vägen till Laholm brakade det lös. Ösregnet. Jäklarns vad det regnade. Och inte verkade det sluta heller. När vi kom fram till Laholm satt vi kvar i bilen och lyssnade till smattret. Det verkade inte bli bättre. Det var bara att ge sig ut – trots att himlen hade öppnat sig så totalt.

Vid startlinjen träffade jag på Anna som såg snygg och stark ut. Just då såg hon ganska ren ut också. Det gjorde nog de flesta av oss. Då. Det gjorde vi inte vid målgång. De med ordentlig hälkick var leriga ända upp på ryggen. Jag var mest skitig och jäklig på benen.

Starten gick och vi var iväg. Slingan gick genom skogen och från början var det bara lite lera och småpölar som mötte oss. Lite senare visade det sig att jag skulle komma att springa det mesta av min 6 kilometer långa runda i vatten. Typ som häromdagen alltså. Det gick ju bra och kändes så härligt då, så jag tänkte att jag skulle vara på lika glatt humör nu. Trots fel skor.

Jag struntade i att försöka springa runt om alla vattendrag som hade bildats. Istället sprang jag rätt igenom. Klafs, klafs, chip, chip, lät det mest hela tiden.

Jag sprang runt där ute i Laholmsskogen alldeles på egen hand. Jag var efter de snabba och framför de långsamma(ste). Hur långt jag sprungit visste jag aldrig. Och det visste tydligen inte funktionärerna heller. Efter 22 minuter stod det ett par farbröder och delade ut dricka och jag frågade hur långt det var kvar. Ungefär hälften, fick jag som svar. Vadinihelvetesjävlaskittpissfan, tänkte jag. Hälften? Det kan omöjligt vara hälften kvar. Jag har ju för fan sprungit i en jävla evighet. Ska jag springa lika långt till? Jäkla jubelidioter! Snart såg jag som tur var några skyltar som visade en massa olika prickar och något som jag gissade betydde att det var 1k kvar på rundan. Och det var ju inte så långt.

Snart såg jag några tappra påhejare klappa händerna längre fram på banan. Det var Grabbens entourage. De hejade in mig de sista metrarna in mot mål och jag var glad att springa i mål efter 6 kilometers vadarlöpning. En surrealistisk och blöt upplevelse.