Eftersom det var en hel vecka sedan mitt senaste löppass – och mitt senaste träningspass överhuvudtaget – så var det definitivt dags igår. Jag har bott här i Åre i ett och ett halvt år och springer i stort sett alltid nya rundor. Den enda sträckan jag sprungit flera gånger är elljusspåret i Duved och St Olavsleden som går förbi mitt hus. Men utöver det så vill jag alltid hitta en ny stig.

Igår gick turen till Åre Björnen. Jag har några långpass att beta av inför Dublin Marathon den 26 oktober och jag vill springa de passen på ordentlig väg. Jag har sprungit långpass i terräng hela sommaren men det är en helt annan typ av löpning. Det jag behöver allra mest mentalt just nu är att nöta kilometrar. Därför passade jag på att reka den otroligt tråkiga grusväg som går mellan Åre Björnen mot Fröå Gruva och som slutar i Huså.

Jag satte på Hazel selen och kopplade fast henne i midjan och så gav vi oss iväg. Jag minns vägen som rätt backig men den kändes trots det skön att springa. När vi kom till Fröå Gruva så vek vi av höger in i längdskidsystemet i Björnen och sprang en gammal skogsväg hem. Här går det skidspår på vintern och skyltarna sitter uppe även under sommaren. Där det är en massa sly och buskar just nu är det platt och fint till vintern. Som en annan värld.

Efter runt 7 km kom vi tillbaka till bilen. Hazel var lika pigg som vanligt – och jag själv, ja jag var lite mer nöjd än vanligt. Löpning har den effekten!

Andra plattare rundor som jag gillar att springa i Åre är:

> Ristafallsrundan (eller denna variant på leden runt Ristafallet)

> St Olavsleden mellan Åre by och Tegeforsen

> Blanktjärnsrundan (den är inte jätteplatt direkt, men går i alla fall inte upp på något fjäll…)

> Jörgens led är inte platt någonstans – men tar du liften upp så går det nästan bara nedför!

> Åreskutan runt – om du tar liften upp så blir det en halvmara med negativa höjdmeter.

Åreskutan bakom Fröå tjärn

Efter jobbet igår tog jag med mig Hazel och åkte till Edsåsdalen. Jag parkerade vid Köja (en STF-anläggning) och promenerade nedför skidbacken. Där nere, bredvid skidskyttestadion, börjar spåren. På vintern finns här finfina längdspår som går i skogen och ut på fjället – och sommartid leder lederna rakt ut och rätt upp.

Vi valde Grofjällsrundan och efter en kilometer gick det bara uppför i två till. Jag var vid rätt så gott mod; stigen var fin även om det var segt med den konstanta stigningen. Här och var gick det utomordentligt fint att springa oavsett lutning – det var de gånger som det var utlagd spång. Det var välskyltat och jag var övertygad om att det här skulle bli en riktigt fin runda.

Men det blev inte riktigt så.

När Grofjällsrundan väl vikt av från stigen som den också delade med en bit av Fjällmaratonstigen, ja då blev det blött och snudd på myrsjukt. I flera kilometer sprang jag i vatten alldeles vid trädgränsen. Det var blött och riktigt otrevligt; framförallt kom vätan från att det var så många som trampat marken för mig. Det var som om det gått ett kavalleri med tio man i bredd. Just den här delen av leden hade också varit del av Fjällmaratonstigen, fast en annan av deltävlingarna.

Framme vid Grofjällsstugan började det bli bättre och de sista kilometrarna ner till Köja gick på slingrande, smala stigar som lockar en att ömsom flyga fram, ömsom snubbla över dolda rötter.

Det var fantastiskt fin att springa längs med den porlande bäcken som en bit nedströms bjuder på härliga höljer att bada i – definitivt ett alternativ till klassiska badpalatset i Ullån.

Men, den allra sista biten blev det tråkigt igen. Då gick leden på det som vintertid är skidspår: en genomtråkig skogsväg i skogen som varken bjuder på utsikt eller annan spänning.

Det blev runt 11 km löpning in på kontot till slut; och biten från Grofjällsstugan och två-tre kilometer ner till dalenm räddade hela rundan.

Här är förresten en annan gång jag var i Edsåsdalen; mitt på fjället och mitt i natten!

Igår sprang jag på myr. Att springa på myr är uppskattat och populärt bland längdskidåkare. Det är som att springa i djup sand ungefär; varje steg sjunker man ner en bit i blöt våtmark. När det går utför är det ljuvligt och så himla lätt och enkelt. Men uppför. Alltså. Dödsjobbigt!

Förutom att myrlöpning är bra konditionsträning så är det också bra styrketräning för benen. Dessutom är det en väldigt snäll form av löpning eftersom underlaget är så mjukt och sviktande.

Se till att ha skor som är gjorda för terräng och som släpper igenom vatten när du springer på myr. Jag har mina Inov-8 X-talon men ska komplettera med ett till par terrängskor eftersom de börjar bli slitna. Jag använder mina Inov-8 även när jag springer på snö och is så de funkar bra hela året. Jag skulle gärna vilja ha dessa Inov-8 F-lite som skön sneaker bara för att de är så himla snygga.

Ett annat tips är att springa med långa tights, eller med sleeves på vaderna. Myren är mjuk men här växer buskar och annat vasst som rispar benen.

Jag sprang på myr uppe i Ullådalen men hela fjällen känns som myrmark. Det känns lite som himmelriket att springa myr som dessutom lyser rött av hjortron. Båda jag och Hazel gillar hjortron så vi gjorde lite paus där uppe vid trädgränsen.

Det finns myr på rätt många ställen i Sverige. Bland annat så finns det myrar i Nackareservatet och så finns det myr i Jönköping; Dumme mosse. Här vill jag springa någon gång. Det ser ut som fjällen fast på helt fel ställe i landet.