Jag ville verkligen inte gå ut och springa ikväll. Men jag ville komma hem med känslan att ha sprungit. Jag ville öppna en flaska vin och jag ville göra det och känna mig nöjd med dagen. Med det inte sagt att jag känner tvång att alltid springa för att vara nöjd med en dag men om jag har planerat in ett löppass så är jag inte nöjd om jag är fullt frisk och har all tid i världen men ändå inte kommer ut och springer!

Det var bara det att det såg så jäkla kallt ut där utanför fönstret. Det såg så kallt ut att jag på ett barnsligt vis trodde att jag skulle frysa ihjäl om jag gick ut. Kan vi inte bara dricka vin, frågade jag Grabben. Han svarade med att vinet smakar bättre när man har sprungit och det var nog då jag bestämde mig. Jag skulle ut och springa!

Jag tog på mig mina trekvartstights trots kylan utanför dörren. Det är inte om benen jag fryser när det är kallt ute. Det är inombords! Kylan går liksom in i hjärtat och själen. Jag skyddade mig mot kölden med vinterunderställströja och vantar. När jag kom hem från 6.5 km inklusive en lång fartökning senare var jag så varm att jag dragit ner dragkedjan på både tröja och jacka och hade små små svettdroppar även ovanpå håret.

Jag frös således inte ihjäl. Nu ska jag se hur gott vinet smakar efter 6.5 km inklusive lång fartökning!

Jag sprang med personlig coach på lunchen och det var guld värt! Vi värmde upp under 2 km i motig motvind och jag analyserade hur det kändes. Tempot var långsamt men ansträngningen i benen påtaglig. Hjärtat jobbade på och klappade lekfullt i takt till fötternas trummande.

Jag hade redan på förväg valt ut en backe men coachen föreslog en annan. Har man en coach så ska man lyssna till denne. Coachens backe låg på grusvägsaktigt underlag och är runt 150 meter. Längst upp planar den ut till raksträcka och coachen antydde att det är viktigt att inte sluta där backen slutar utan springa på lite till.

Sagt och gjort, det var bara att köra. Första intervallen var rätt sopig. Jag blev väl lite andfådd men coachen tyckte att bättre kunde jag. Klart jag kunde det!

Intervall 2 var jobbig från första början och nu tog jag i, inte bara för att springa uppför backen utan för att springa uppför så fort jag kunde.

Sådär höll vi på 7 intervaller igenom. Det jag märker är hur tydligt mina ben blir trötta. Bara från en intervall till en annan är känslan enorm. De svarar helt enkelt inte. Och ändå tycker jag inte att jag byggde upp någon påtaglig mjölksyra direkt.

Konditionen är det inget fel på. Hjärtat hoppade och studsade och hade rätt kul i motvinden och bland vitsipporna. Men det är klart. Hjärtat får slita hårt för att dra runt på mig och mina äventyr och borde vara i toppform eftersom jag inte är särskilt fjäderlätt. Benen däremot får jobba tungt och hårt för att kuta med mig uppför en backe. Inte konstigt de blir trötta rätt så snabbt.

Jacka: Brooks. Tights: Gore.

Det slår mig ofta hur relativt dålig jag är på att springa. Ofta skiter jag i det – det gör ingen större skillnad vare sig för mig eller världen om jag springer milen på 45 eller 60 minuter men det hade ju varit kul att vara snabb. Inte för att jag kan förklara kulheten i det egentligen – vad är det som är så otroligt världsroligt att kapa ett PB med så små marginaler som någon minut eller några sekunder? På det stora hela låter det rätt trivialt.

Idag var det slitigt att springa. Jag sprang 5 km varav 3 km bestod av fartlek på slingan på Galgberget. Jag fartlekte mig uppför backarna vilket orsakade enorm syreskuld knappa halvminuten efter det att jag kommit upp för backen. Jag fartlekte mig fram på några raksträckor och det kändes lyxigt eftersom det inte var mjölksyrajobbigt – men ändå flåsjobbigt. När jag vilade mellan fartlekarna hamnade jag i mitt vanliga joggtempo vilket gjorde att det på det stora hela kändes väldigt jobbigt eftersom det aldrig blev någon ”riktig” vila (fast ibland fuskade jag och gick, det ska jag erkänna). Rätt ofta kändes det som att jag sprang superlångsamt.

Att springa i trappor gick bättre, vilket är lustigt eftersom det borde vara jobbigare. Jag betade av 5 trappintervaller varav de 3 första bestod av 150 trappsteg och de 2 sista av 60 steg.

När jag kom hem hade månadens utmaning krystalliserats sig i både mitt och Grabbens huvud. Jag ska ägna maj månad att bli snabbare. Jag ska utmana den löpartalang som inte visats sig hittills!

Utmaningen slår 2 flugor i en smäll. Det är inte världsviktigt för mig att vara snabb men det hade varit kul. Så jag gör det för kulhetens skull och för att undersöka om det är så jäkla mycket roligare att vara marginellt snabbare. Men en stor bidragande faktor till utmaningen är att högintensiv träning är jäkligt bra träning. Och jag gillar jäkligt bra träning.

Maj kommer således att bestå av en massa fartlekande och intervallande, backlöpande och trapptrippande. I början av juni tar jag min examen. Då ska jag slå nytt PB på min indexrunda. Den springer jag just nu på drygt 18 minuter.