Mitt nästa event på Facebookgruppen Vägen mot toppform heter kort och gott Utmaningen. Det hela är mycket enkelt: gör vad du vill – bara du utmanar dig! Läs mer här och häng med!

Min utmaning består i att springa nästan en mil uppför. Det blir fint. Men det skulle bli lite roligare om jag hade fler som utmanade sig själv med mig. Tuffa utmaningar blir lite enklare när man vet att andra också kämpar.

Grabben undrar hur jag kan sova så länge. Det är inte så svårt, svarar jag. Det är ju bara att blunda. Efter en gårdagskväll med mer kolhydrater än vanligt så blundade jag till klockan nästan var 2 i eftermiddags.

Igår kväll åt jag lite smågodis och en pastamiddag framför 3 hyrfilmer. Jag kände direkt efteråt att magen stod ut som om den var gravid. Under natten kallsvettades jag pastavatten ur porerna och hela jag hade en kvav odör av pasta, sådär som det luktar i en ångbastu.

Fram på småtimmarna tyckte jag mig höra mystiska ljud i lägenheten så jag var tvungen att gå upp och kolla om det stod någon i hallen. Man kan lugnt säga att jag har mått bättre.

När jag klev upp fram på eftermiddagen stod håret på ända men jag gick till gymmet. Cyklade en timme och avslutade mitt medlemsskap på gymmet Form rent formellt. Det är lite synd – såhär i efterhand kan jag säga att Form Friskvård är det bästa gym jag någonsin tränat på! Stora omklädningsrum, bra kommunikation från personalen och en lyhördhet som alla gym borde ta efter. Vårens passnyhet TRX har varit så pass populär att ”alla inte fått plats på klasserna” – därför har man satt in många extrapass med målsättningen att alla ska få en chans att testa TRX. Tänk om SATS skulle tänka likadant istället för att ha upp till 40, 50 eller 70 människor på kö till ett pass.

När jag kom hem bytte jag om till löparkläder och stack ut lagom tills dess att hantverkarna jobbat klart för dagen. Eftermiddagen byttes sakteliga ut mot kväll och någonstans i den där gråzonen när man inte vet vad som är ljust och vad som är mörkt befann jag mig mellan några åkrar och älskade livet. Trippade fram med ultrasteg som på bästa sätt ska ta mig så långt som möjligt med minimalt med energi för att orka så länge det bara går och knöt näven i en segergest trots att jag inte var i närheten av mål. Jag tittade upp mot evigheten och kände att allt var fantastiskt underbart på min lilla asfaltsväg som var överblåst med snö. Just då fanns ingenting men ändå allt. Men underbart är kort.

När jag svängde upp mot villaområdet i Kärleken piskade vinden min axel sådär öm som den var för några år sedan. Allt blev med ens mycket påtagligt. Vägbelysningen och husen längs med vägen gjorde att verkligheten kom ikapp. Jag var kall. Snön gjorde stegen långsamma och tunga och jag ville hem.

Nu såhär efteråt minns jag inte det jobbiga. Jag minns bara det fantastiska. Och det är väl därför jag fortsätter. Därför jag jagar utmaningar. För det är där ute, mellan allt det jobbiga, som de häftigaste upplevelserna går att hitta.

Jag har enormt svårt att träna mitt på dagen. Känslan infinner sig sällan. Ni vet, den där träningsglädjen. Särskilt inte när man är i en storstad. En stad är sällan i träningsmode mellan 11 och 16 till exempel. Då är det en helt annan känsla som ligger som en filt över allt och alla.

Därför var det ohyggligt svårt att byta om strax efter lunch (läs: frukost) för att komma ut på en runda. Blev lite gladare när jag såg att det var sol ute och tänkte att visst, det kan vara skönt att springa i solsken.

Men det var fan inte enkelt.

Jag började försiktigt och gick Narvavägen ner till Djurgårdsbron. Tog vänster och följde kanalen och började springa så sakteliga. Såg några fler svartklädda löpare och många, många svartklädda konferensmänniskor. Sicksackade mig fram i början och tänkte att det minsann inte bara är barnvagnar som envisas med att gå i bredd. Vid ett tillfälle hade jag 2 dunjackor framför mig som var så breda att de tog upp hela gångvägen där de gick bredvid varandra. Personerna i jackorna var inte tjockare än vanligt folk.

När jag kommit förbi det gröna dagiset och skulle springa över till andra sidan vattnet så var bron avstängd. Mitt latmaskhjärta suckade medan löparhjärtat jublade. Så jag sprang vidare i jakt på nästa bro och försökte tänka att det i alla fall var skönt med solen.

En timme senare var jag hemma igen, kall ända in i själen även om löparhjärtat glöder. Ju jobbigare det känns innan man kommer ute – desto bättre känns det efteråt.