Vi flög in över Stockholms city innan vi landade på Bromma och kunde nästan vinka till alla som flanerade på Norr Mälarstrand eller sprang på Djurgården. Någon timme senare var vi också ombytta och där ute. Jag och Grabben har inte sprungit ihop på evigheter men eftersom han tar det lugnt och laddar inför Boston marathon om en vecka så sprang vi några kilometrar ihop på Gärdet och Djurgården. Nu varvar vi ner och trappar samtidigt upp. Äventyren väntar runt hörnet!

Jacka: Craft

Tröja: Nike

Tights: Casall

Kompressionsstrumpor: Craft

Skor: Karhu

Vantar: Craft

Mina löparmålsättningar inför 2011 är spikade. Nu är äntligen våren här så löparsäsongen känns lite mer på riktigt. Om jag får bestämma och om mina trötta och korta muskler är med mig så siktar jag in mig på följande:

• 11 mil i SkÃ¥ne (fördelat pÃ¥ 2 dagar)
• VÃ¥rruset
• Jämttriangeln (hela sträckan eller fördelat pÃ¥ 2 dagar)
• Lidingöloppet (milen för tjejer)
• Amsterdam halvmarathon

Jag och Grabben sprang intervaller tillsammans med ett dussin andra personer på Balance ikväll. Det var en lång orienterare som höll i passet och det var snabba korta intervaller vi skulle springa. Mentalt var det jättelätt. Fysiskt var det ganska lätt också eftersom jag fegade lite på hastigheten. Jag är lite osäker på min kapacitet men borde veta med mig att 1-minutrare är så korta att det går att springa snabbare än jag tror.

Vi sprang 8 st 35-sekundrare med 25 sekunders vila, 7 st 45-sekundrare med 30 sekunders vila och till sist 6 st 1-minutrare med 30 sekunders vila. Tanken var att vi skulle hålla samma hastighet på alla intervaller. Rätt rejält mycket enklare än de 2 pyramidpassen jag tidigare har varit på.

Instruktören hälsade snällt pÃ¥ mig innan klassen. Sedan undrade han hur det gick vid ett annat tillfälle ocksÃ¥. Alla andra stämde han av med relativt ofta – frÃ¥gade hur det gick och hur det kändes. PÃ¥ en Running Clubklass är vi typ 14 pers och passet är en timma lÃ¥ng – det finns tid att ägna alla rätt mycket tid under en klass. Snacka om att känslan av ignorans var total.

Antingen skilde jag mig frÃ¥n de andra genom att se riktigt otrevlig ut. Eller sÃ¥ sprang jag helt enkelt för lÃ¥ngsamt. Jag har varit med om den där totalignoransen en gÃ¥ng tidigare – dÃ¥ sprang jag i en grupp ledd av Malin Ewerlöf Krepp och hon ägnade mig inte ett enda ord. Den gruppen var pÃ¥ runt 10 pers och jag fick bra pepp av de snabba löparna Jessica och Åsa med sub40-kapacitet. Av Malin fick jag inte ett enda tips, inte ett enda pÃ¥hejande ord. Snacka om att känna sig ännu sämre än vad man redan är!

Det som räddade mig frÃ¥n att känna mig sÃ¥ dÃ¥lig att jag aldrig skulle ta ett enda löpsteg igen är att jag uppenbarligen saknar den gen som jämför mig med alla andra. Men det hindrar mig inte frÃ¥n att bli irriterad när jag känner mig orättvist behandlad för att jag springer lÃ¥ngsamt. Och jag grÃ¥ter en tÃ¥r för alla andra som mÃ¥r dÃ¥ligt av att jämföra sig med alla andra och alltid känna sig sämre – och som pÃ¥ grund av det tappar bÃ¥de löp- och träningsglädje!

Den där orienterarsnubben på Balance står inte särskilt högt i kurs i mina ögon. Om jag hamnar på en av hans klasser igen kommer jag att gå därifrån.