Jag har äntligen kört första passet i Träningsglädje Training Camp. Jäklarns vad stumma benen blev! Solen sken precis som den brukar och jag hade precis duschat av sanden från dagens sandstränder när det var dags att ta sig an backen.

20 benböj, rusning i 100 meters uppförsbacke, 20 benböj till, backen igen och sÃ¥ sista 20 benböjen plus backen – och sÃ¥ var första setet över. Programmet sa 2 minuters vila mellan seten men jag skippade den och tog det lugnare nedför backen istället. Set 2 bestod av utfallssteg innan de 3 intervallerna. Set 3 bestod av jägarvila. Sedan 3 avslutande intervaller utan styrkemoment.

Benövningarna gjorde benen extra stumma sÃ¥ uppförslöpningen kändes extra seg. Med tanke pÃ¥ hur benen känns nu, framför en Bondfilm sÃ¥här 3 timmar senare, sÃ¥ bör jag vara nöjd med passet – men jag vill ju vara trött i hjärtat ocksÃ¥. Ansträngningsmässigt lÃ¥g jag högt, men aldrig pÃ¥ max – sÃ¥ det är tur att det kommer fler Träningsglädje Training Camppass… (redan imorgon, om man är med i den här gruppen)

Fötterna är lätta här i Tofta. När solen var pÃ¥ väg ner snörade jag pÃ¥ mig mina Nike Free och letade upp en lämplig runda pÃ¥ GPS:en i telefonen. Det är fint med teknik. ÄndÃ¥ lyckas jag ofta bli utan. Nackdelen med teknik är att den sällan är självladdande…

Min 7 kilometers kvällsjogg tog mig en sväng runt Tofta pÃ¥ pigga smÃ¥ asfaltsvägar genom skog och över Ã¥krar. Inte en endaste bil sÃ¥g jag till – tills jag kom ut pÃ¥ den större vägen som dessutom var alldeles spikrak. Men dÃ¥ hade jag ocksÃ¥ havet och solnedgÃ¥ngen pÃ¥ vänster sida. Ofantligt vackert.

Det var fortfarande riktigt varmt klockan 8 och huden brände från sol som gick ner i horisonten och sol som vilat på huden under strandhänget och cabåkandet tidigare på dagen. Att ställa sig i duschen efteråt och skruva på kallvattnet är uppfriskande. Lite som ett kneippbad för själen.

LÃ¥ngholmen erbjuder fin city trail running – stig och skog som verkligen är mitt inne i stan. Klockan 06.30 lÃ¥ter trafiken frÃ¥n Essingeleden som en liten humla och alla sover i sina husbilar pÃ¥ autocampingen mitt under Västerbron. Man är inte alls ensam, dÃ¥ och dÃ¥ möter man andra löpare som springer bland stenar och rötter, grus och asfalt. LÃ¥ngholmen är, trots att det ligger mitt inne i stan, en stillsam liten holme.

Det var inte helt enkelt att gÃ¥ upp imorse – men jag hade verkligen bestämt mig för att komma upp och morgonjogga sÃ¥ telefonen lÃ¥g redo att väcka mig 05.40 pÃ¥ ett bord lÃ¥ngt frÃ¥n sängen. Jag lyckades visserligen snooza ändÃ¥: genom att 2 gÃ¥nger kliva upp ur sängen, ta 3 steg till bordet och sedan förhala det oundvikliga. När det sedan var dags pÃ¥ riktigt kände jag mig mer död än levande men en morgonjogg pÃ¥ 6 km rÃ¥dde snabb bot pÃ¥ det.

Sommarmorgonen var galet varm redan klockan 6 och det kommer att bli en finfin dag. Långholmen doftade sött av intensiv växtlighet och jag sprang förbi rosenklädda väggar, prunkande kolonilotter och hav och åter hav av en massa grönt. Stockholm är fint, omväxlande och alldeles fantastiskt vackert.

PS. Om du gillar Långholmen lika mycket som jag tycker jag att du ska lägga en röst för att ön ska bli belyst och ännu mer löparvänligt