Den är verkligen här nu, beachsäsongen 2011! Stranden kryllade av badglada soldyrkare idag men vi lyckades hitta en tom plätt i Frösakull. Äventyrscabben kände sig hemma bland lyxvillorna och jag och Grabben utbrast ”åååh” och ”aaah” efter var och vartannat hus som vi körde förbi. Tur att vi redan har en lägenhet som är världbäst, annars skulle vi nog vilja bo här…

Planen idag var egentligen att springa alla stränder i Halmstad, men Grabbens vad tyckte det var en dålig idé redan vid kilometer 5 imorse. Då hade vi avverkat Västra stranden och filosoferat kring dess varaktighet. Det är inte Halmstads ståtligaste strand direkt, men hade den legat i Stockholm hade den varit top notch. Vi diskuterade grejer man skulle kunna göra med den här stranden, och har ett och annat förslag att komma med till Halmstad kommun och eventbolaget Halmstad & Co.

Eftersom Grabbens vad pajade sprang vi inga fler stränder idag. Istället stack vi som bekant iväg till Frösakull. Där låg vi i några timmar medan jag averkade den ena podcasten från Jillian Michaels efter den andra. Låt dem aldrig ta slut! Jag tog också med mig en podcast i örat när jag bestämde mig för att springa några lätta tusingar vid 18-tiden ikväll. Jag fipplade bland apparna på telefonen och bestämde mig för att köra RunKeeper – dåligt val! Hastigheterna stämde inte alls med hur jag sprungit och gått men än har jag inte kommit så långt att pass som inte reggas på någon klocka eller app därför inte räknas. Däremot måste jag upprepa passet inom kort, kanske med lite mer intensitet i intervallerna. Bäst att jag går och laddar med lite räkmacka redan nu!

På min semesterlista står strandlöpning alltid högt upp. Det är en sådan där klassisk klyshig grej, som liksom verkar så himla härlig och underbar i tanken – men hur är det egentligen i verkligheten?

Jo, rätt bra kan jag meddela. Det har sina svårigheter då det krävs en sandstrand som håller måttet och därför är jag mycket tacksam över att tidvis bo här i Halmstad. Här finns hur många stränder som helst värda namnet att springa på. Idag sprang vi mellan Haverdal och Vilshärad (och tillbaka) på det klassiskt barfotaglada sättet och jag avslutade givetvis med ett dopp (i kristallklart vatten med obeskrivligt perfekt sandstrand). Sedan gjorde vi inte särskilt mycket mer. Så denna dag får därmed räknas som vilodag.

Eller jo, jag glömde ju. Jag har ju gjort 100 rumplyft på bänk som så många andra, men det kändes som en liten baggis. Det blir annat imorgon med 100 armhävningar. Jag har lovat Mia att göra dem på tå… (Update: det var visst bara 50 armhävningar imorgon… det känns helt plötsligt inte som en särskilt stor utmaning eftersom jag ställt in mig på 100)

Första loppet för i år har sprungits. Första milloppet på typ evigheter. Jag minns fortfarande hur slutet på mitt förra millopp kändes – och dagens 10k var som en repris på den känslan. Fruktansvärt jobbigt, särskilt som uppförsbackarna kom precis före mål. Men lite småkul efteråt. Nu har jag en tid som jag kan förbättra. Den miltid som jag jobbar mot är en halv evighet från dagens resultat men det finns bra grejer som jag tar med mig från dagens lopp. Mitt tempo när jag väl sprang var bra. I fortsättningen ska jag helst fortsätta springa när det känns lite jobbigt och inte ge upp och börja gå. Lite finlir att jobba på alltså. Lite envishet och uthärdlighet att jobba på. Fler pass utanför bekvämlighetszonen. Det blir skoj!

Grabben och Mia sprang hur bra som helst och var väldigt fina i matchande skor. Det som saknades var IF Linnéas klubbkläder på Grabben, men det kommer nog till nästa lopp…